Visst såg jag gårdagens möte mellan Malmö FF och Chelsea, 0--1.

Och visst gjorde MFF en strålande insats mot ett av världens för närvarande främsta lag, förvisso med några av de mest välkända på skadelistan.

Men mitt beröm till MFF slutar vid defensiven. Ett avslut under en hel match, och som dessutom hamnade långt utanför målramen, är inget underlag för alla positiva ord om insatsen. Har ett lag inte ett enda avslut på mål, då ”skakar man inte vilka lag som helst.”

Att det landade med ett mål bakom Johan Dahlin var i mångt och mycket hans målvaktsspels förtjänst. Och den hjälp han fick av  Anel Ahmedhodzic, som gjorde den bästa match jag sett på länge. Ingen kan på allvar mena att MFF låg närmare 1—1 än en större seger för Londonlaget.

***

Jag har sällan sett de enskilda betygen på hemmaspelarna variera som efter gårdagsmötet. Betyg är svårt att sätta. I min värld skall de sättas efter den nivå matchen spelas på. Några av granskarna hade förbisett detta, därav många glädjebetyg.

***

Vågar man i detta euforiska MFF-land ställa frågan: Varför gick MFF inte mera metodisk in för att sätta press på Chelsea? Att hålla tätt i 90 minuter mot ett världslag är förstås möjligt, men näst intill ogörligt. MFF försökte ju inte ens, eller orkade, eller kunde. Svara själv!
Det var i denna match mot ett något lite försvagat Chelsea på hemmaplan man hade chansen att ta den poäng som kan föra MFF förbi Zenit i sluttabellen. Juventus i Turin lär bli svårare.

Och att vända 0—4 mot Zenit är ännu svårare.