Jag gillar handboll.

Och det är mycket av den varan för tillfället.

Jag har också under all tid poängterat svårigheterna att döma, ibland känns det som en omöjlig uppgift. Det finns så många oskrivna  gränser. Vad skall ge ett enkelt frikast, ett gult eller rött kort, en straff? Räknade för några år sedan vid en herrelitmatch i Malmö antalet gånger som domarparet blåste för en förseelse. Siffran landade på 120. Detta under 60 minuter. Och då skall man inte glömma att det fanns händelser, då det inte blev någon signal alls. Domarna hade alltså ytterligare ett antal situationer att bedöma.

Är det inte en omöjlig uppgift för domarna – förvisso två – att hitta rätt i denna djungel?

Jo, är mitt svar.

Det är naturligt att det blir fel, många fel. Tv-repriserna avslöjar många. Inte minst försvarsarbetet på och innanför målgårdslinjen. Man kan tolka det som inkonsekvens  när det blir lite hipp som happ. Samtidigt skall de två domherrana hålla koll på tröjdragningar och fasthållningar och ojusta spärrar. Med oftast tolv spelare inom ett begränsat område. Vem sa att det var lätt?

***

Ett bra försvarsarbete i handboll är grunden destruktivt. Det måste vara ojuste. Till en viss gräns.

Det accentuerades tydligt i pauskommentarerna i VM-matchen mellan Sverige och Chile. Experterna Ola Lindgren och Martin Frändesjö var eniga: För att få stopp på chilenarnas finessrika, många gånger spektakulära, sevärda och målgivande spel, måste de svenska spelarna ”låsa” motståndarna, få stopp på deras rörelser. Med andra ord, svenskarna måste bli ojustare. Men, märk. till en viss gräns: Man måste undvika utvisningar.

Taktiken lyckades. Sverige fick stopp och förvandlade 20—16 till 41—26. Det skall förstås också poängteras att chilenarna tröttnade när differensen ökade.

Men, här kommer min lilla fundering: Hur bra är det för en idrotts utveckling att ojustheter till en viss gräns gynnas framför kreativitet och finess? Så är det ofta i handboll.

Det borde inte vara så. Handbollen balanserar på farlig gräns. Ibland känner jag mig som handbollsintresserad kluven. Spelintelligens skall belönas framför destruktivitet. Snabbare försvarsfötter är en väg mot en mer sevärd handboll.

Är det bra med kanske 150 avbrott i en handbollsmatch över 60 minuter.

***

Trots mina betänkligheter ser jag fram mot den fortsatta VM-turneringen och de inhemska serieavslutningarna/slutspelen.

VM i handboll för herrar har börjat.

Ett ovissare mästerskap är någon gång tidigare. Coronapandemin har ställt till det. Lagen har inte kunnat förbereda sig varken tränings- eller matchmässigt. Viktiga EM-kvalmatcher har ställts in, andra har spelats med B-betonade uppställningar. För eventuella tippare har det varit svårt att få en överblick. Resultatredovisningarna i papperstidningarna är bristfällig och ger dålig information.

Dessutom kan covid-19 ställa till ännu mer.

Det är inte med samma entusiasm jag ser fram mot detta VM som tidigare år.

***

32 deltagande lag verkar lite väl många. Det lär bli många matcher med utklassningssiffror. Redan med färre lag har det varit några som inte haft kvalitet för ett världsmästerskap. Ta Australien och Grönland, som exempel!

Positivt är att det utökade antalet lag ger utrymme för tre bra nordafrikanska lag och att både Sydkorea och Japan är kvalificerade. Lagen från östra Asien brukar spela en offensiv, snabb handboll där dock fysiken mot de europeiska topplagen inte räcker till. Inför ett olympiskt spel på hemmaplan brukar arrangörsnationen satsa extra och lyckas då och då, Minns 1988 i Sydkorea, guld damer, silver herrar.

Var står Japan inför sitt (eventuella) OS?

***

Men det lär bli mycket Europa som vanligt. Frankrike, Danmark, Norge är de hetaste medaljkandidaterna med Tyskland och Kroatien som outsiders. Kan också varna för Ryssland.

***

Sverige, då? Det är en ung och i dessa sammanhang nästan helt orutinerad trupp. Kan laget konkurrera om en kvartsfinalplats är det godkänt i min bok.  Under de stora medaljåren från 1990 och en bit in på 200-taler hade de bärande spelarna nästan alla över 200 A-landskamper, sex till och med över 300. Även ”komplementspelarna” hade långa landslagssäsonger, några upp mot tio år och 200 landskamper.

***

I årets VM-trupp har målvakten Andreas Palicka 105 landskamper. Jim Gottfridsson, nyckelspelaren, som man kanske tror är en inventarie i landslaget har bara 90 landskamper på sitt cv.

Det här kan bara inte gå.

Visst har av olika anledningar den svenska truppen decimerats på erfarenhet. Men det är många spelare som, även i mästerskapssammanhang, visat sig ha kapacitet att hävda sig på denna nivå men aldrig lyckats etablera sig. Jag tänker på Jesper Konradsson, Magnus Persson, Viktor Östlund, Markus Olsson, Andreas Cederholm. Philip Henningsson, Philip Stenmalm och kanske några till från de senaste åren. Några borde haft mer att ge.

Detta har gett utrymme för några unga skåningar från den breda skånska ungdomshandbollen, som jag berömt åtskilliga gånger i mina bloggar, som Valter Chrintz (Åhus), Alfred Jönsson (H 43 Lund), kanske Anton Lindskog (Näsby) och inte minst Lukas Sandell (Eslövs HF), vars talang man såg i Ystads IF men att han 2021 skulle bli VM-spelare är både intressant och glädjande.

För framtiden är det viktigt att några av dessa etablerar sig på denna nivå.

***

Nu är det snart dags för avkast för Sveriges första VM-match, Nordmakedonien. Svensk vinst!

34 herrlag, 12 damlag.

Det är så många fotbollslag (A-lag) det finns totalt i de fem sydostskånska kommunerna, Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn. Vid årsskiftet 2018/19 bodde cirka 100 000 personer i regionen.

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan fick jag ett stort intresse för idrotten, inte minst för fotbollen, i de här kommunerna. Mitt hjärtats klubb, Skurups AIF, hade sina kontakter österut. Fotbollen har aldrig elitmässigt varit stor här. På herrsidan har IFK Ystad sex säsonger i näst högsta divisionen, Tomelilla IF en. På nivå 3 har IFK Simrishamn, Skillinge IF, Ystads IF, Sjöbo IF, Brösarps IF, och Rydsgårds AIF spelat, oftast i kortvariga sejourer. I höstas tog Österlens FF steget upp till division 1, det är nu steg 3 i seriepyramiden.

***

När den högsta damserien var uppdelad i en massa regiongrupper spelade Hammenhögs IF och SoGK Charlo vardera fyra säsonger i en sydlig division 1-grupp. Hammenhög spelar numera på nivå 3.

***

Det är ingen stark fotbollsregion. Ystad har tappat mark i ett längre tidsperspektiv. En orsak är att handbollen blivit en åren-runt-sport. Bolltalangerna koncentrerar sig handboll.

***

Det är med andra ord ingen historisk stark fotbollsregion. Och framtiden ser inte ljus ut. I alla fall inte man ser på rekryteringen i de åldersgrupper, J (17—19), !6, 15, 14 och 13, som Skåneboll redovisar i sitt tabellnummer.

Skurup, 16 000 innevånare, 4 herrklubbar, 2 damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P16 ett (gemensamt lag), P 14 ett (gemensamt lag), P 13 två.

Flickor: F 13 ett.

Sjöbo, 20 000 innevånare, 6 herrklubbar, 2 damklubbar

Pojkar: P 15 ett,  P 14 två, P 13 fyta (ett gemensamt).

Flickor: F 14 ett, F 13 ett.

Tomelilla, 14 000 innevånare, 8 herrklubbar, 3 damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P 14 ett. P 13 två.

Flickor: F 16 ett, F 15 ett, F 14 två (Tre av dessa från Spjutstorps IF!).

Simrishamn, 19 000 innevånare, 11 herrklubbar, 5 damklubbar

Pojkar: P 15 två, P 14 ett, P 13 två.

Flickor: F 15 två (1 gemensamt), F 14 två (båda gemensamt), F 13 två.

Ystad, 31 000 innevånare, 9 herrklubbar, fem damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P 16 två, P 15 två, P 14 fyra, P 13 fyra.

Flickor: F 16 två, F 13 tre.

Ystads IF är den enda klubb i hela regionen som har en gedigen ungdomsavdelning med herrjuniorlag och med lag, totalt sju, i alla övriga årgångar för pojkar. YIF har också två 13-årsflicklag.

(Gemensamt innebär att två eller flera klubbar har ett gemensamt lag.)

***

Den här helt ovetenskapliga undersökning visar att fotbollens ställning försvagas. Framtiden kommer att bli besvärlig för småorternas lag. Samtidigt som antalet spelare från ungdomsleden blir mindre, minskar antalet boende i byarna.

Siffrorna visar också på hur fotbollen tappar upp i åldrarna. Tre juniorlag i ett område med 100 000 innevånare är en oroande siffra. Liksom att det 2020 bara fanns två klubbar (YIF hade två lag) 16-årslag.

Den samlade idrotten vill, och där har fotbollen, i alla fall i grunden, samma uppfattning: Man skall förlänga den ålder som ungdomarna är med i idrottsrörelsen. Fotbollen i sydost har misslyckats.

***

I tre av kommunerna, Simrishamn, Ystad och Skurup, har Malmö FF ungdomsakademier på tre högstadieskolor. Var spelar eleverna matcher? Ta Skurup som exempel! Huvudortens Skurups AIF hade inte ett enda pojklag, Janstorps AIF två P 13-lag och Skivarps GIF och Rydsgårds AIF måste slå sig samman för att få ihop ett 14-årslag.

Några spelar kanske för MFF, men numera idkar storklubben ingen breddverksamhet utan seriespelar med endast ett lag per åldersgrupp.

Vart tar spelarna vägen?

***

Det är många frågor en studie av 2020 års serietabeller ställer.

Även om just en pandemisäsong kanske inte ger en fullständig rättvisa.

”Malmötjejer ska inte se sig förpassade till bussen, de ska också kunna flyga till toppen som killarna.”

Det här är en treradig rubrik från måndagens Sydsvenska under överrubriken Opinion och signerad av Eva Bertz (L), ordförande i Malmö fritidsnämnd.

Eva Bertz ondgör sig över fördelningen av pengar för deltagande i de europeiska klubblagsturneringarna i fotboll. Det finns all anledning att ha synpunkter på den groteska skillnaden i pengar till dam- och herrfotbollen på den här nivån. Hon tar FC Rosengårds resa till Georgien som ett exempel. Malmöföreningen fick inget bidrag för att åka dig. FCR fick själv charta ett plan. Eva Bertz, man kan inte åka buss till Georgien och sen prestera på hög nivå! Även om det inte behövdes någon större skicklighet för efter två matcher vinna med 17—0 totalt.

Vad jag reagerar på är hennes avslutningsord: Jag kan lova att fritidsnämnden och dess förvaltning inte kommer att ge upp kampen för en jämställd idrott under min ledning.

Ur ett könsperspektiv, för det är detta Eva Bertz opinionsinlägg i grunden handlar om, är ungdomsidrotten i Malmö jämställd. Att det finns en snedfördelning idrotterna emellan är väl helt okey. I gymnastik, ridning, konståkning, cheerleading och till och med inom ungdomsfriidrotten är det betydligt fler töser än pågar som är aktiva. Att det är tvärtom i fotboll, ishockey och en del andra idrotter är väl också i sin ordning. Könsfördelning och tillgänglighet är lika i merparten av de idrotter som bedrivs i Malmö som handboll, basket, innebandy, simning och så vidare.

Ungdomarna har olika intressen.

***

För att få den optimala ungdomsidrotten är det den ekonomiska segregationen som är den man måste besegra. Idrotten vill, det forskningen visat, att ungdomen i unga år skall syssla med många aktiviteter, ingen specialisering i unga år. Det får till följd ett längre liv inom idrottslivet. Och också i många fall en högre kapacitet, när man specialiserar sig.

Det är dessa mål Malmös fritidsnämnd bör sätta som sina. Stans klubbar är beredda att ställa upp. Men de måste få resurser i en positiv atmosfär. Medlemsavgiftens storlek får inte vara ett hinder för att var med i mer än idrottsförening. Det skall vara tillåtet att arrangera tävlingar och tjäna pengar.

Det är detta Eva Bertz och hennes medhjälpare skall koncentrera sig på.

2021 klarar idrottsrörelsen i Sverige av att bemästra en eventuell könsdiskriminering.

***

De är mer än FC Rosengård och Malmö FF 2020 deltagit i Europaspel. Även HK Malmö deltog i en handbollsturnering. Hade turen (kort resa) och oturen (tufft motstånd) att få möta danska Skjern i första omgången. I de inledande omgångarna finns ingen internationell ekonomisk hjälp.

Det finns mer än genusskillnader, Eva Bertz. Villkoren idrotterna emellan är helt annorlunda.

Bra att veta i en debatt.

***

I mina funderingar kring det här inlägget dök en frågeställning upp: Hur berättigat är det att en kommun skall serva en verksamhet, som i stora delar är helt professionell med spelarlöner som lyser högt och ilsket i allmänhetens ögon?

Jag ställer bara frågan.

VM-uppehåll i Handbollsligan för herrar.

Och dags för en liten uppdatering inför grundseriens avslutning. Pandemin har ställt till det på många sätt. Lagen har blivit drabbade i varierad omfattning med följd att tabellen haltar, några lag har spelat 20 matcher, några bara 17 av de 28 som skall avverkas.

För en månad sedan gjorde jag en ”halvtidssummering”. Då tycktes de åtta slutspelslagen, de tippade Topp-8, vara klara. Men differensen mellan sjuan IFK Kristianstad och åttan IFK Ystad har ökats till fem poäng. Samtidigt har Hallby gått bra och är bara två poäng efter Ystadskamraterna. Om man bortser från chauvinistiska Skånesynpunkter vore det bra för svensk handboll att få ett småländskt lag i ett SM-slutspel. Åtta lag från Skåne/Västsverige vore kanske inte optimalt.

***

I summeringen för en månad sedan var rubriken: HK Malmös stabilitet ger serieledning.

Den kan plockas fram igen. Laget har inte förlorat någon poäng mot lag från nedre halvan. Denna förmåga att undvika ”minor” är ett bra recept att vinna en grundserie. Den långa förlustfria serien har delvis gynnats av en gynnsam lottning. Det lär bli tuffare i slutomgångarna. HK har sina fem svåraste konkurrenter kvar, fyra av dem på bortagolv. HK Malmö vinner grundserien är mitt ändrade tips.

***

Ystads IF är också förlustfritt mot lag från nedre halvan. De två klara förlusterna mot Lugi förvånar, eftersom YIF i samma veva två gånger vann mot IFK Kristianstad. YIF har till synes det mesta för att vinna ett SM-guld. Det har ett lag med Kim Andersson. Frånvaron av skadade Jonathan Svensson har märkts mer än vad jag trott.

***

Sävehof har imponerat på sistone. Inte minst genom sin unga bredd. Sävehof lär vara det lag som använt flest spelare, många väldigt unga. Tränaren Michael Apelgren har gett många chansen. De har tagit den. Laget har varit skadedrabbat (Gzim Salihi!).  En klar outsider i ett slutspel. Jonathan Edwardssons plats i VM-truppen är mer än välförtjänt, Handbollsligans bäste spelare hösten 2020.

***

Den mest varierade formkurvan har Alingsås haft. Ett tufft program, spelar ju också i Europa, sjukdomar och skador har satt sina spår. Alla förlusterna av landslagsmässiga spelare de senaste åren märks naturligtvis. Truppen är tunn. I sina bästa stunder går inget lag säkert.

***

Jag tippade Skövde som etta i grundserien. Det lär västgötarna inte bli. Men väl en stark aspirant till en finalplats och också guldfavorit. I några av de 68 matcher jag helt eller delvis sett, har Skövde spelat bra handboll med hot på alla positioner. Matias Helt Jensen fick för något år sedan pris som Årets spelare i ligan. Denna klass har han stundtals visat under hösten.

***

Unga Lugi har överraskat. De är väl alla överens om. Man vinner inte två gånger över YIF, segrar över Alingsås och Skövde och kryssar mot HK Malmö utan en hög kapacitet under en längre period. Av topp 7-lagen har Lugi bara Kristianstad kvar, så laget kan redan inrikta sig på ett slutspel.

Lugi har verkligen lyckats fånga in närområdets talanger till ett slagkraftigt lag. I den trupp som presenteras på hemsidan har 5 H 43 Lund som moderklubb, 3 Lugi, 3 Kävlinge HK och 1 Lödde Vikings (Kävlinge kommun).

***

Oavsett hur stämningen varit i IFK Kristianstad under Ljubomir Vranjes är lagets insats underkänd. En trupp med så många klasspelare, med höga löner, får inte bara skylla på tränaren. Lite självrannsakan skadar aldrig. Samtidigt kan ingen räkna bort Kristianstad i ett slutspel. Definitivt inte.

***

IFK Ystad och Hallby strider om den sista slutspelsplatsen. Vem som blir tia och slipper kval är hart när omöjligt att tippa. I den nedre regionen slår man varandra hur som helst. Och i sina bästa stunder med en målvakt i zonen kan det också bli någon sensationell poäng här och var.

Vad händer med Redbergslid med en ny tränare, Magnus ”Bagaren” Johansson?

För Önnered är det viktigt att Anton Hallbäck blir kurant.

Även om Hammarby tycks avancera till högsta serien vore det bra om Guif från Eskilstuna stannar kvar. Slagsidan mot sydväst får inte bli för kraftig.

Det lär bli en spännande avslutning på den inhemska handbollssäsongen.

En förhoppning är förstås att coronan inte skall ställa till det än mer än vad pandemin redan gjort.

***

Men först är det VM.

Tittade tillbaka på mina nyårsbloggar jag skrivit under åtta år.

Inläggen är sig ganska lika, önskningarna, eller förhoppningarna om ni så vill, förverkligas inte.

Tidningsvärlden, den pappersrelaterade som jag älskar, har det tufft. Det märks. Min tidning, som jag under 70 år läst de flesta numren av, är Sydsvenskan, som också under över 20 år var min arbetsgivare. Många dagar är den tunn. Förr i tiden kunde man vakna av dunsen när den damp ner på hallgolvet. Nu hamnar den tunna tidningen ljudlöst på golvet.

Men naturligtvis fick det mycket kvalitetjournalistik i Sydsvenskan. Givetvis kan man reta sig på en hel del. Men det är väl också en styrka att artiklarna berör. Bara de inte de personliga känslorna tar överhand.

Personalreduceringarna sätter spår på kvaliteten. Det senaste exemplet är på Sporten från i onsdags. Den stakars reportern Mattias Nilsson hade att nästan samtidigt bevaka Malmö—Växjö i hockey och Lugi—Sävehof i handboll. Jag tycker uppriktigt synd om Mattias Nilsson. Det var en omöjlig uppgift.

***

För att hålla kvar vid Sporten: För mig har Sydsvenskan varit en regional tidning med dragning åt rikshållet. Nu är den mera lokal, samtidigt som man inom det lokala inte går lika djupt som tidigare. Ungdomsidrotten får knappast någon plats och vissa idrotter nonchaleras helt.

Jag vet att jag inte får gehör för mina ändringsförhoppningar men att på nyårsdagen att i alla fall få önska må väl vara mig tillåtet.

För att få en viss inblick i elitidrotten utanför Malmöregionen fick jag i julklapp några abonnemang som låser upp sidor på några tidningar. Sydsvenskan är inte ensam om att ”tvinga” sina läsare att vara otrogna. Så ser tidningsvärlden (tyvärr) ut.

***

Sport i siffror, resultatredovisningen, är i min värld väsentlig. I en stressad situation kräver redigeringen kunskap: Vad skall med, vad kan strykas? Kontinuitet på det här området är viktig. Liksom vägledning.

Jag vill absolut inte påstå att mina intressen skall avgöra för vad som skall prioriteras. Men handen på hjärtat: Hur många av Sydsvenskans läsare är intresserade av vilka spelare som assisterade till målen mellan Almtuna och Väsby i Hockeyallsvenskan? Strykningar i dessa facit hade gett utrymme för flera lokala tabeller.

***

I mina tidigare nyårstankar har det alltid funnits funderingar om friidrottens framtid i Skåne. Efter ett år med corona har oron ökats.

***

2020 skrev jag 120 blogginlägg. Om hälsan står mig bi är målet att 2021 komma upp i ungefär samma antal. Det som inspirerar mig är att antalet unika besökare och sidvisningar ökar på årsbasis.

***

Därför önskar jag läsarna Ett bra 2021. På alla områden.