Läste att Johan Flinck, handbolsskribenten på Aftonbladet, rankat landets 20 främsta tonåringar på herrsidan.

En sån här listan är naturligtvis subjektiv, men är det någon som kan göra en sådan rankning med förtroende så är det Flincken, en journalist det är ett måste att läsa, om man önskar följa med i handbollssvängen. Och det vill man ju.

Anmärkningsvärt på listan är att fyra av de 20 har H 43 Lund som moderklubb, en genom alla tider en av Sveriges främsta talangutvecklare.

De fyra är

 2) Nikola Roganovic, Guif

 6) Mattias Söderberg, Lugi

13) Oskar Arnell, mv, Lugi

14) Felix Montebovi, IFK Ystad

Men tittar man sig runt om i handbollsvärlden finns det H 43-fostrade spelare på många elitnivåer. Vi kan väl börja med Andreas Palicka och följa upp med utlandsproffsen Alfred Jönsson Isak Persson.

I dagens Lugitrupp finns förutom Mattias Söderberg och Oskar Arnell ytterligare fem spelare: Adam Wennerholm, Adrian Hesslekrans, Assar Kammenhed, Axel Andersson och Victor Hedberg (mv).

I Guif spelar också målvakten Marko Roganovic och Pavle Karacic.

HK Malmö har Handbollsligans främste straffräddare i Ebbe Håkansson och även Arvid Johansson.

Önnereds speldirigent Hugo Forsberg har ett förflutet i H 43:s ungdomsled.

Oskar Johansson är utlånad till IFK Karlskrona.

Rasmus Nilsson, licensierad för IFK Ystad, tar av personliga skäl ett sabbatsår från handbollen.

Listan gör inga anspråk på att vara komplett, men visar på H 43:s gedigna ungdomsverksamhet. Lägg märke till antalet målvakter som finns bland namnen ovan.

***

I och med konkursdegraderingen 2014 hamnade H 43 seniorlag i division 4, nivå 6, och det är ingen miljö som lockar och inspirerar de främsta talangerna.  Att de flyttar på sig är en naturlig del i den moderna idrottsvärlden, inte bara handbollens.

Försvunnen är den tid då en skolklass, som i H 43:s fall, höll samman och under många år och 1956 kvalificerade sig till högsta serien.

Nostalgi, visst, men idrottsromantik är aldrig fel.

***

Nu leder H 43:s herrar obesegrade division 2 och lär nästa säsong spela på nivå 3. Då blir det lättare att behålla talangerna.

Damerna ligger på kvalplats till division 1.

Så säsongen 2023/24 kan bli det första steget mot högre nivåer för H 43, som har en hög placering i mitt handbollshjärta. Det var få klubbar man kände sig så väl mottagen som journalist som vid besöken i Lund.

***

Johan Flinck rankingartikel har gett uppmärksamhet på sociala medier. Den är H 43 värd.

510 åskådare på en juniormatch i handboll.

Var kan det ske, om inte i Ystad. När YIF och IFK i helgen möttes i Steg 3 i USM hade så många sökt sig till Ystad Arena för att se gruppfinalen i detta heta derby.

IFK vann med 29—26 men även YIF avancerade till Steg 4, där 20 lag skall bli åtta till finalerna framåt vårkanten.

Att läsa en laguppställning från ungdomshandbollen i Ystad visar alltid på den tradition som råder i stan. I YIF fanns Melvin Seifert, 8 mål (son till Sebastian) och Colin Tönnesen, 9 mål (son till Stian och barnbarn till Basti Rasmussen) och i IFK var Fredrik Petersens son Melvin med sina 5 mål en av de mera framträdande. Jag hittade även en Kleman, ett gott namn i Ystad, och bland de mera ”vanliga” namnen fanns förmodligen fler släkt- och familjeanknytningar.

Ystads ständiga leverantör av elitspelare beror givetvis på tradition, brist på konkurrens från andra bollsporter men som en betydelsefull del ligger att klubbarna oftast har välkvalificerade tränare i ungdomsleden.

I helgeni helgen coachades IFK av internationellt meriterande spelaren Fredrik Petersen och YIF av mångårige elittränaren Jan ”Proppen” Karlsson.

Det är ingen tillfällighet att Ystad, när pojkarnas Steg 4 i tre åldra skall spelas har sex lag kvar på pojksidan, YIF fyra och IFK 2.

***

Även i övrigt gick det bra för Skåne.

HK Malmö, Lödde Vikings, OV Helsingborg och IFK Kristianstad vann sina grupper, Lugi avancerade som tvåa efter Lödde och Vinslöv som tvåa efter OV.

Åtta lag av 20 visar på en bra skånsk återväxt.

***

14-årsflickorna hade också sitt Steg 3 i helgen. Nu återstår 40 lag. I denna åldersgrupp är handbollen generös. Lagen skall få många, utvecklande matcher mot jämbördigt motstånd. I kommande steg blir gallringen dock stor, 40 skall bli 8.

Genom spel i en A-grupp tog sig två Lugilag, Ystads IF, IFK Malmö, Åhus, HK Kristianstad, Ankaret och Lödde vidare.

I en B-grupp, i ett uppsamlingsheat om ni vill, vann OV och Staffanstorp och därför finns tio Skånelag bland de 40 i nästa omgångs A-grupper.

I mitt inlägg om den danska dominansen i friidrottens Pallasspel koncentrade jag mig kanske för mycket på numerären.

Men de danska aktiva presterade också riktigt bra resultat. Ida Beiter Bomme satte till och med ett Pallasspelsrekord på 60 meter häck. I finalen nådde hon 8,22, efter att i försöket tangerat det förra rekordet, 8,23. Det var från år 2000 och sattes då av Susanna Kallur. Så det var inget ”skitrekord” vilket som helst.

I loppet deltog sju danskor och en tjej från Kalmar.

***

Ibland förklarar ansvariga ledare och tränare från skånska föreningar att konkurrensen här nere söderöver är för klen och att man därför föredrar tävlingar någon annanstans. Resonemanget gäller inte enbart Pallasspelen utan rent generellt, inne som ute.

Följden blir naturligtvis urholkade startfält med minskad inspiration. Ännu håller Pallasspelen så hög standard att tävlingen borde vara utvecklande för den skånska eliten. Det anser i alla fall jag.

Jag har en känsla av att skånsk friidrott inte drar åt samma håll. Man hjälper inte varandra. Exemplen är många under de senaste åren.

Danskarna räddar inomhustävlingarna i Malmö. De tyska ungdomarna, för att ta ett annat exempel, den största utomhustävlingen Öresundsspelen.

Skall det behöva vara så i ett distrikt med drygt 1,3 miljoner innevånare?

***

(Tack Göran Mörkeberg för din info om Ida Beiter Bomme, som gav inspiration till detta inlägg.)

Jag såg dokumentären om Gunde Svan i går.

Det väckte ett speciellt minne.  Jag har nämligen fått ett pris av honom. Nej, nej, inte i skidåkning. Men i att tippa skidåkning.

Det var i Val di Fiemme i Italien och VM där 1991. Det var på den tiden Sydsvenskan hade resurser att ha utsända medarbetare på VM och EM av alla de slag. Bland de svenska journalisterna – vi var många, varje liten tidning i distrikt med skidåkare var representerad – hade man utlyst en tävling där man skulle tippa rangordningen på de tio främsta på inledningssträckan tremilen. Med den tur som alla nybörjare lär ha, vann jag tipset. Den svenska presskonferensen inleddes med att guldmedaljören Gunde Svan delade ut tipsvinsten.

Han stod framför den samlade, för honom välkända, presskåren, tittade upp, skrattade lite ironiskt och sa:

-         Jag känner er alla från många år utom en och så kommer det en okänd skåning och kan mer om skidor än ni.

Så räckte han fram vinsten, cirka 800 kronor, till en stolt medarbetare från Sydsvenskan.

Det var ett kärt minne som dök i tv-fåtöljen går.

***

Torgny Mogren var en annan person i dokumentären. Honom gjorde jag en intervju med i Val di Fiemme. Fick faktiskt en pratstund ensam med honom, en av de mest sympatiska världsstjärnor jag mött. Vi sågs också i OS i Les Saisies 1992, men jag har aldrig inbillat mig att jag gjort något bestående intryck på honom.

Men inför VM i Falun 1993 var jag ute i det nästan snöfria Lugnet för att försöka få lite miljöskildring, kom Torgny Mogren skidandes på det minimala spåret, stannade till och utbrast:

-         Fy fan va trist. Vill Sydsvenskan ha en specialintervju?

Jag tackade inte nej.

Cirka två veckor senare vann han inför cirka 100 000 dånade åskådare  femmilen. Den upplevelsen är en av de största jag varit med om, idrottsligt.

Min historia med Torgny Mogren och Falun slutar inte här. Efter all uppståndelse efter guldet och allt som måste skrivas tvingades jag stanna en natt till på Grand i Falun. Bad om att få samma rum som jag bott i under 14 dagar. Men det gick inte. Det var inbokat till världsmästare Mogren.

Han var mer värd än jag att vila i den sköna sängen. Han hade jobbat hårdare än jag.

***

Även Thomas Wassberg har jag mött och sett en helt annan sida av än den vi kanske lärt oss.

Det var vid SM-veckan 1993 i Ö-vik. Snöbrist I Borås hade gjort att tävlingarna flyttats. Men det hindrade inte Sydsvenskan att sända upp en reporter så långt norrut för att förbereda sig inför kommande VM.

Jag måste ha varit den ende sportjournalist från SDS som bevakat en SM-vecka så långt norrut.

Jag fick till och med stanna en dag extra för att rapportera om Modo—Rögle i hockey.

Nåväl, Wassberg, då? Jo, Thommy Nyhlén från Bildbyrån och jag skulle göra ett reportage om den förhoppningsvis kommande stjärnan Henrik Forsberg, Magdalena Wallins blivande man. Av någon anledning fanns Thomas Wassberg i samma förläggning och efter en fika skulle Thommy ta några foton av Henrik. Då sprang Wassberg runt i placerade ut mer eller mindre lämpliga attribut bakom Forsberg, pojkaktigt kluckande av skratt. Så ”glyttigt” kunde en då 37-årig före detta världsstjärna uppträda.

Jag har skrivit det tidigare, danska friidrottare räddar inomhustävlingarna i Malmö.

I helgen Pallasspel accentuerades det tydligare än någonsin. I ett inlägg för fyra år sedan uppskattade den förre tävlingsledaren och initiativtagaren Lennart Samuelsson (salig i åminnelse) att de danska föreningarna i seniorklasserna stod för cirka 40 procent av starterna. Med hjälp av några norrmän, en italienare och en trupp från Färöarna svarade danskarna i år för 60 procent av starterna, 164 av 276. Det visar att Pallasspelen genom många års utmärkta arrangemang (de senaste åren i samarbete mellan IK Pallas, IK Finish, IFK Lund och Heleneholms IF) är en attraktiv tävling.

För de danska klubbarna. Det måste understrykas. Skåne och Malmö ställer inte upp på sin egen största inomhustävling. Malmöföreningarna gjorde totalt 36 seniorstarter, övriga Skåne 48.

***

I och med tillkomsten av nya hallar runt om i landet har tävlingsutbudet blivit större, konkurrensen har hårdnat. Förr kom många deltagare från Göteborgsregion och Stockholmsklubbar var ständiga gäster. Svenska klubbar utanför Skåne bidrog nu med ynka 28 seniorstarter.

Pallasspelen var, förutom den breddtävling den fortfarande är med cirka 2 000 starter, en elittävling. Det är den tyvärr inte längre. De skånska elitfriidrottare, som bevisligen finns, föredrar andra tävlingar och då lockas inte heller andra elitkonkurrenter till Atleticum. Det berömda ekorrhjulet har satts igång.

Jag har tidigare skrivit att skånsk friidrott är trängd. Nu är en av de årliga ljuspunkterna, Pallasspelen, på väg att mista sin glans.

En eloge dock till arrangörskvartetten som strävar på. Pallasspelen behövs mer än väl. Och då inte enbart för de danska vännerna.

***

Hur såg det då ut i de yngre klasserna? I 19-åringarnas var det också mycket danskt om än inte i samma utsträckning som bland seniorerna. Det fanns dock även här grenar med endast danska deltagare.

I de än yngre årgångarna var av naturliga skäl den skånska representationen större. Om än mycket klen här och var.

***

Ett Pallaspelsrekord för seniorer satte. Det var MAI:s Wictor Petersson som stötte kulan 20.35 Han vann före svenske mästaren Jesper Arbinge, 19,59.

Welwin Lycke-Holm hoppade 2.11 i höjd.

Så visst fanns det elit även i årets Pallasspel.

Från EM till USM kan steget tyckas långt.

Men i handboll finns det alltid en gemensam nämnare: Ystad.

Denna fantastiska handbollsstad. Det kan inte finnas någon stad i hela världen av Ystads storlek som fostrat så många världsspelare. I själva stan bor cirka 20 000 innevånare, i hela kommunen 32 000.

I årets EM-silverlag fanns förvisso endast en ”äkta” Ystadpåg med, Jim Gottfridsson. Eslövsgrabben Lukas Sandell har också ett förflutet i Ystads IF, men fick stå i skuggan av världsstjärnan Kim Andersson, innan Lukas via Norge, Danmark och nu Tyskland fått ett internationellt genombrott.

Konkurrens inspirerar. I stan finns YIF och IFK och över tid har många av de blivande landslagsspelarna tillbringat säsonger i båda klubbarna.

***

IFK Ystads ungdomsavdelning har haft några tunga år, men är på gång igen. Klubbens 18-åringar skall kommande helg spela i Steg 3 i USM (liksom YIF:s) och  i den senaste helgen kvalificerade sig 16-årspojkarna till Steg 4.

Men det verkliga beviset på handbollens status och styrka i stan är att Ystads IF hade två lag med på detta steg och att båda vann sin grupp klart.

20 lag återstår, tre av dem kommer från Ystad. Imponerande!

I Helsingborg har OV fått lokal konkurrens av IK Sund, som nu vann sin grupp. OV avancerade som två efter att ha förlorat med 21—19 mot IFK Kristianstad. Det lär väl knappast ha hänt tidigare att Helsingborg haft två lag i samma ålder kvar så långt in i turneringen.

Ett sjunde Skånelag i steg 4 blev ett överlägset Lugi.

***

Den oerhört duktiga ungdomsklubben Lödde Vikings, som de senaste säsongerna haft enorma framgångar i USM, hade alla marginaler mot sig, när man blev trea i sin pool. Lödde vann med sju bollar mot ettan Sävehof, förlorade med en mot tvåan Skånela och spelade 27—27 mot fyran Önnered.

Onekligen lite bittert.

***

I basketen USM avgjordes också Steg 3 i 15- och 16-årsklasserna.

Av klubbarna från Skåne lyckades Malbas bäst. Deras båda lag i U 16 var överlägsna och är nu klara för Steg 4, där åtta lag, skall bli fyra inför finalerna i Uppsala i maj, samtidigt som handbollen har sitt slutspel i en annan hall i samma stad.

I Steg 4 i U 16 pojkar finns en Trelleborg, klar gruppetta.

Lobas pojkar 15 är också kvalificerade till nästa omgång.

Måndag eftermiddag och man känner en viss abstinens, ingen EM-handboll.

Samtidigt känns det skönt, det blev lite väl mycket, 51 matcher totalt för min del.

Jag har förstått att jag inte är ensam om denna (över-)konsumtion. Handboll på landslagsnivå – det gäller båda könen – och då speciellt de internationella mästerskapen fascinerar den stora idrottsallmänheten.

Och det är väl bara att medge att det varit sällsynt många dramatiska avgöranden. Men tyvärr också med diskussion om domarstandaren. Eller om svårigheterna att hitta rätt i alla gränsfall. Jag har alltid hävdat att handboll är den svåraste bollsporten att döma. Årets EM har inte fått mig att ändra uppfattning.

Det svenska domarparet Mattias Wetterwik och Mirza Kurtgagic gjorde, när jag såg dem, två mycket bra insatser. Varför de inte fick fler matcher förstår jag inte.

***

Under Sveriges bronsmatch mot Tyskland var jag irriterad. Det spel svenskarna visade upp, speciellt före paus, var av högsta finalklass med Andreas Palickas målvaktsspel som en extra krydda. Sverige var värt att vara en part i EM-avslutningen.

Jag hoppas verkligen att få slippa se det makedonska paret i en viktig match i framtiden. Dessa två arroganta herrar förhindrade en svensk finalplats genom sitt agerande i mötet mot Frankrike

***

Sverige visade än en gång att vi åter har ett stabilt lag i topp-6 i världen. De sex stora sett över en femårsperiod är Frankrike, Danmark, Sverige, Spanien, Kroatien och Norge. Nu fallerade främst Spanien och delvis mer eller mindre Norge och Kroatien.

Var det en tillfällighet eller ett bevis på en ökad europeisk bredd? Tyskland borde kunna etablera sig som en stabil medaljaspirant. Från och till har Nederländerna, Slovenien, Portugal, Serbien och Ungern varit uppe och nosat i toppen men ännu inte lyckats nå bra placeringar några mästerskap i följd. I år sällade sig Österrike till sällskapet.

Island, deras prestationer måste man alltid beundra, tillhör alltid skiktet kring position 10.

Och jag ser gärna det unga Färöarna i fler EM-slutspel.

***

I förhandsspekulationerna såg vi väl alla Sveriges toppbredd som en favör i medaljakten. Bedömningen var korrekt. Frankrike och Sverige använde sina trupper bredast över de nio matcher som slutspelslagen hade. Glenn Solberg, Michael Apelgren och Tomas Svensson skall ha all cred för hur de matchade truppen. Den viktiga fingertoppskänslan visade de prov på.

***

Redan på onsdag har Handbollsligan återstart med full omgång. Kommer PR från EM att ge önskad publikeffekt?  Tyvärr tror jag inte det. EM-stjärnorna finns inte på hemmaplan. Men de blivande kan ju alltid vara intressanta att följa i sina första steg mot den internationella scenen.

Hur överlever en sport med så många tveksamma domslut?

Jag tänker naturligtvis på handboll.

Sådana tankar har jag haft många gånger och framfört dem i denna anspråkslösa blogg. Samma funderingar har faktiskt framskymtat några gånger de senaste veckorna under det pågående EM-slutspelet. Och hur många gånger har tv—kommentatorer och experter, med ett betydligt mer handbollsvant öga än mitt, använt just ordet tveksam vid de otaliga avblåsningar som förekommer i match.

I går nåddes förstås kulmen i mötet mellan Sverige och Frankrike med tre tveksamma/felaktiga domslut inom 15 sekunder. Alla mot svenskarna. Det är osannolikt. Detta i en värld, där man skärpt reglerna den sista halvminuten och tillåter videogranskning för alla oklara situationer.

Efter vad jag förstått av kommentarerna efter den avslagna svenska protesten är det domarna som själva skall avgöra när de behöver videohjälp. Ja, du …

Det finns ju matchdelegater, som gärna hoppar in och vill synas. Kan inte dessa kostymklädd herrar (det finns även några damer i kjol) få ett ord med i laget?

Tre avgörande domslut på 15 sekunder visar förstås även på den extremt hårda arbetsbelastningen på de två domarna. Det finns matcher, då de tar över 100  beslut. Dags för fler domare?

***

Sen är det förstås inte vältajmat av mig – och andra – att fundera över handbollens överlevnad med tanke på publiksuccén i Tyskland och det stora tv-intresset här hemma.

För dramatik bjuder verkligen handboll på.

***

Och mitt ilskna fredagsbeslut: Nu skiter jag i resten, har jag skippat.

Så i morgon sätter jag mig i tv-fåtöljen och hejar fram en svenskt brons. Och sent ett franskt guld. För det var den chansen Sverige var förtjänat att ta.