Den allsvenska fotbollspremiären närmar sig.

Det blir ingen spännande guldstrid lik den i fjor med ett avgörande i en direkt final som den mellan Malmö FF och Elfsborg.

Experter av alla de slag och trovärdighet är klara med sitt tips: Malmö FF kommer att defilera från tidig kall vår till dimmig höst. Och inte nog med det, MFF hade gjort det med sin B-uppställning. Så har det låtit på sina håll. Okej, lite överdrivet, men åt det hållet.

Jag har läst – och det inte bara i Malmömedia – att om ALLA Malmös konkurrenter skulle ta emot någon eller några av MFF-reserverna skulle det bli en förstärkning. Vad är det för nonsens och undervärdering av motståndarna?

Jag tror inte för ett ögonblick att MFF:s reservveteraner på backpositionerna skulle kunna ersätta Elfsborgs rutinerade Johan Larsson och Niklas Hult.

Och är Häckens mittfält Mikael Rygaard, Simon Gustafson och Romeo Amane inte minst i klass med MFF:s bänkspelare?

Jag tror inte heller att Hammarby vill byta ut Nahir Besara och Oscar Johansson mot en icke ordinarie MFF-are.

Och hur bra är inte Djurgårdens innerbackar Marcus Danielson och Miro Tenho med Jacob Une Larsson som back up?

Det här är bara några få exempel på att MFF-konkurrenterna har starka lagdelar och inte alls har oävna spelare i alla positioner.

Men visst har MFF en trupp med en meritmässigt imponerande bredd men att man har två lag av högsta allsvenska klass är nonsens sett över en hel säsong. Många av spelarna har nått sin topp. Skadehistoriken talar också sitt tydliga språk.

Och det här att MFF har två lag av hög allsvensk kvalitet har man faktiskt hört en herrans massa år. Det är ingen nyhet, fast lika osann för det.

Men att man har en bra, mycket stark trupp är en annan sak. Det är ju så att det finns nyanser i allt i livet. Även i fotbollens.