Mycket har denna vecka handlat om hur Malmö FF hanterat Sergio Penas brottsliga handlingar.

Mina synpunkter för inte diskussionen vidare. Att händelsen inte stärker MFF:s varumärke måste väl alla vara överens om.

Det som irriterade mig allra mest var att vid spelarpresentationen var det Sergio Penas som fick de längsta applådera av MFF-anhängarna. Detta är vidimerat av en artikel i Sydsvenskan och av mig närstående, närvarande vänner. Dessa var lika förvånade och irriterade som jag.

Jag begär inte att man skulle buat ut peruanen, men en neutral tystnad hade varit en tydlig markering.

Det är ju ett verkligt allvarligt brott, som under olyckliga omständigheter kunnat få allvarliga konsekvenser.

Den svenska supporterkulturen applåderas från många håll. Jag håller med i många avseenden – uppslutningen för storklubbarna är fantastisk, min beundran av många konstnärliga tifos är stor – men det finns för många avarter för att jag reservationslöst skall ställa bakom supporterhyllningarna.

Bengalbränningarna, okvädningsorden mot domarteamen ger mig alltid en olustkänsla.

MFF-anhängarnas applåder för Sergio Pena gav mig samma känsla, de var onödiga och ovärdiga.