Såg naturligtvis Karl-Bertil på julafton.

Och lyssnade på hans budskap: Ta från de rika och ge till de fattiga.

Blev lite filosofisk och funderade över idrottens ojämlika värld, hamnade i fotbollens snudd på groteska skillnader mellan storklubbarna jorden runt och på dem som på många nivåer försörjer dem med spelare.

Det är inbyggt i systemet, de klubbar som lyckats några gånger gynnas genom fördelaktig seedning år efter år, som i Europacuperna. Det kan låta sympatiskt och kanske också rättvist att framgångar skall belönas. Men samtidigt ökar de ekonomiska klyftorna. Och som en följd även de fotbollsmässiga. Det gäller inte bara Europa utan även Sverige.

I Svenska cupen seedas klubbarna efter placeringarna i Allsvenskan och i gruppspelet får de bästa lagen fördelen med två hemmamatcher. Politiskt korrekt, om man så säger. Samtidigt är det system som gynnar de redan bemedlade.

Sett över tid är det de ekonomiskt starkaste föreningarna som dominerar den inhemska fotbollen. Historiskt sett var Cupen en turnering, där de mindre bemedlade hade en möjlighet att eliminera storlagen. Som när Veberöds AIF en minnesvärd sensommarkväll på Romelevallen 1993 slog ut IFK Göteborg. Den möjligheten finns naturligtvis än, men den är minimal. I en serie, även om den bara är tre matcher lång, är det inte lätt för de små att hävda sig mot etablissemanget.

Jag tror att fotbollen totalt sett blir större och bättre i ett ekonomiskt mera jämställt perspektiv. Det nuvarande systemet cementerar en värld som i slutändan hindrar de överraskningar som alltid är den extra kryddan i menyn.

Men igen lyssnar förmodligen på Karl-Bertil. Eller på Robin Hood. För att ta en annan julklassiker med samma tema.