Om några timmar är det avspark i sista omgången fotbollens allsvenska.

Det blir ett avbrott på några månader av något som under säsongen fyllt många tv-timmar.  Nördig som jag är har jag bokfört de matcher jag sett. Hittills är det 117 allsvenska möten.

Det 118:e blir Malmö FF—Halmstads BK, en match som bjuder på den mesta dramatiken, MFF:s guldjakt och HBK:s kamp för att undvika ett negativt kval.

Hemmalaget är naturligtvis favorit till att försvara mästartiteln, speciellt som oavgjort räcker. Men man möter seriens defensivt bästa lag. När Allsvenskan skall summeras kommer jag på min inofficiella fem-i-topp-lista placera HBK-målvakten Malkolm Nilsson Sävqvist kanske allra högst. Framför sig har han ett av seriens främsta innerbackspar Andreas Johansson och Joseph Batto. Det är ingen tillfällighet att HBK har en för ett bottenkrigande lag den ovanliga målskillnaden 21—26.  I åtta matcher har HBK hållit nollan. Det är respekt.

Jag har alltid hävdat att varje serie/match lever sitt eget liv. Statistik är inget att tryggt luta sig mot. Men givetvis att beakta. Som att MFF hållit nollan nio gånger. Det har ju ideligen pratas om lagets svårigheter att hålla tätt. Men nio nollor är väl inte fy skam?

Ett målsnålt möte lär det bli, såvida HBK inte tvingas chansa om Degerfors går mot en klar seger mot Östersund.

***

Sen är jag inte alls säker på att AIK vinner hemma över Sirius, som förvisso inte har något att spela för. Det kan vara en fördel. Sirius har aldrig givit avkall på sin spelidé och kommer med sin kreativitet och bollkontroll sätta press på Solnalaget.

Det diskuteras vem som är Allsvenskans främste tränare, Henrik Rydström eller Joakim Persson. Jag kastar fram en så kallad bubblare, Sirius Daniel Bäckström. Sirius har tappat många av 2020 års bästa spelare, haft många skador, men Bäckström har utvecklat spelare och fullföljt den spelidé Rydström inplanterade i Sirius och gjort Uppsalaklubben sevärd och intressant.

***

Spännande blir eftermiddagen under alla förhållanden.