Några timmar kvar till Finnkampen, denna friidrottens enastående klassiker. Ser fram mot tv-sändningen.

Speciellt efter gårdagens Diamond League-gala i Bryssel. Tidernas sämsta?

Utan Armand Duplantis jakt på Bubkas 6.15 i stav hade jag övergett friidrotten för Nederländerna—Polen, 1—0, i National League långt tidigare. Det fick bli en andra halvlek, som visade att ”holländarna” har ett nytt storlag på gång.

***

Finnkamp, svensk friidrotts livsnerv, den som håller elitdrömmen för så många i liv. Att komma med laget mot Finland är för många det första stora internationella seniormålet. Hade i veckan ett längre samtal med Heleneholms Tommy Persson för en artikel i årsboken Skånsk Idrotts Historia. Hans drivkraft, innan han kring 1980 blev en av Europas bästa maratonlöpare med två OS-starter, var att just få representera Sverige mot Finland. Så tror jag det är för alla som kommit upp i den svenska eliten.

***

Något av den forna glansen har försvunnit. Massmedias värld har förändrats. Under Idrottsbladets glansperiod under 1940. -50- och 60-talen var kunskapen, för de intresserade, om de finska lagen nästan lika stor som om det svenska. IB rapporterade ”allt”. Nu är även många av de svenska deltagarna okända för den svenska friidrottsallmänheten. Och inte har det blivit bättre av att Svenska Friidrottsförbundets resultat- och statistiksida är dold bakom en betalvägg. Obegripligt.

***

Min och många andras ungdomslek att tippa gren för gren är nog en syssla som är helt utdöd. Det går inte att någorlunda lätt få fram nödvändiga fakta.

Men så sent som på 1990-talet fick jag på Sydsvenskan i uppgift att tippa utgången gren för gren. Om jag inte minns fel – och det vill jag ogärna – blev resultatet okej.

***

Det hade i dag varit ett omöjligt uppdrag. Stora delar av det svenska laget är för mig okänt. Jag frapperas dock av det stora antalet unga aktiva. 14 herrar och 19 damer är födda på 2000-talet. Den yngste är 15-år.

Allt har två sidor.

Givetvis positivt att vi har så många unga kvalificerade juniorer och ungdomar.

Samtidigt kan man ställa frågan: Är underlaget bland seniorer så breddmässigt klent att man måste gå ner i åldrarna i så pass många grenar?

Friidrottens seniorbredd har rent generellt blivit sämre. Men att den gör sig gällande även på landslagsnivå är förvånande. Och mig oroad.

Alltför många slutar sin seniorkarriär i för tidig ålder.

En 15-årig tjej med 2.08,31 som personbästa på 800 meter borde inte vara aktuell för ett seniorlandslag.

De två senaste helgerna har SM i friidrott för juniorer och ungdomar avgjorts.

I skuggan av pandemin har tävlingarna varit uppdelade på olika orter, löpare har varit för sig, hoppare för sig och kastarna har tävlat på en tredje plats. Ungdomar och juniorer har inte haft gemensam arena. Deltagarantalet per gren var begränsat till 16. Så många aktiva/gren var dock sällsynt.

Uppdelningen på dagar och platser kan marginellt har minskat antalet starter från de skånska klubbar. Min ”granskning” sker ur ett skånskt perspektiv.

JSM/USM har ett stort program med åldersgrupperna, 22, 19, 17, 16 och 15.

Det innebär 166 grenar totalt och 498 medaljer. 51 av dessa hamnade i Skåne. Tio procent är väl okej. Skåne har tio procent av Sveriges befolkning. Tio klubbar hade medaljörer, ytterligare några kan ta sig en del av äran eftersom några medaljörer har dem som moderklubb.

För de mindre klubbarna är en medalj ett bevis på en bra verksamhet och en injektion för framtiden. Som min klubb, Heleneholms IF. Efter år utan större framgångar på riksplanet för sina ungdomar blev det i helgerna två guld, ett silver och ett brons. Men en och samma tjej tog tre medaljer, en av vardera valören. Bredden saknades. Precis som för Skåne i allmänhet.

Siffran 51 medaljörer är på något sätt en chimär. Många fick beträda medaljpallen vid både två och tre gånger. Antalet medaljörer var bara cirka hälften, kring 25. I de bästa av världar hade det kompenserats med en mängd finalplaceringar. Men så var inte fallet.

Skånsk friidrott har rekryteringsproblem, i synnerhet bland grabbarna. I totalt 66 av de 166 grenarna hade Skåne inte en enda representant. 39 av dem var på pojksidan.

I P 17 kom det bara fem skånska grabbar till start, i P 19 åtta. I P 16 gjordes det endast 17 starter.

Flicksidan är något mer positiv. Men i de flesta grenar var det oftast en enda skånska på plats, sällan mer än två.

198 skånska starter kan tyckas många men uppdelade på 166 grenar är det få från landets näst största distrikt.

Tyvärr har jag skrivit något liknande i många år som en kommentar till JSM/USM.

Jag skönjer ingen ljusning.

Efter den senaste allsvenska fotbollsomgången blev det osedvanligt – ja, faktiskt – mycket diskussion om domarinsatserna.

Det började i Dplay, där kommentatorn Jens Fjellström berömde Glenn Nyberg i samband med toppmötet Malmö FF—Elfsborg, 1—1. Ledare och spelare från Boråslaget gav också kredit till Nyberg.

”Han tillåter tufft spel är lätt att kommunicera med och erkänner när han har fel. Glenn är Allsvenskans bäste domare.”

Självfallet mycket positivt och just det att kunna prata med spelarna är något att ta efter för många av hans kolleger. Det finns några ”korpraler” i kåren.

Trots allt är det viktigaste att döma rätt. Glenn Nyberg och hans team missade, i mina ögon, några eventuellt avgörande situationer för att oreserverat ge överbetyg till honom. Åt båda hållen. Det vill jag poängtera.

I sociala medier skiftade omdömena kraftigt. Som det alltid gör. Klubbadressen avgör. Så detta är inget att fästa sig vid. Men även yrkesjournalister fokuserar alltför ofta på ”det egna lagets” tillkortakommande.

Det är svårt att vara domare.

Alla, och då menar jag yrkesmän, har inte förståelse för detta. Såg i en kommentar en redaktör kritisera Dplay för att man inte tillräckligt granskade duellen mellan MFF:s Kiese Thelin och Elfsborgs Okumu, som fick ett gult kort.

Skribenten ville i lugn och ro granska situationen för att kunna kommentera. Dylikt skrivande irriterar mig. Vi har inte videogranskning i Sverige och då måste man acceptera att domarna genast skall fatta ett beslut.

Kommentera vad du ser direkt på plan, inte genom repriser i tv-rutan! Ge domarna den respekt de faktiskt förtjänar i sitt svåra jobb.

Sen är jag själv en hycklare, det erkänner jag. Jag vill gärna se kniviga situationer i repris.

***

Det är också lite sandlåda över spelarnas kommentarer över domarinsatserna. Åter till duellen Thelin—Okumu!

Någon kommenterade denna så här:

”Thelins ojusthet mot Varberg var lindrigare än Okumus mot Thelin.”

Utvisningen hände för ett antal veckor sedan. Varför älta? Det är sandlåda: ”Det var han som tog min spade först!”

***

Det allvarligaste domarproblemet i årets Allsvenska är bedömningen av hands inom straffområdet. Vi människor har armar bland annat för att balansera kroppen i rörelse. Det kan inte vara förbjudet att försöka täcka ett inlägg, att hoppa upp med ryggen mot bollriktningen eller ligga på marken och, som i exemplen, bli träffad av bollen. Hur många sådana horribla straffar har vi inte sett redan denna säsong?

Det är ett oerhört större problem än om ett gult kort borde vara rött.