Sävehofs damer, med många spelare från egna leden och närområdet, är klara för SM-finalerna i handboll.

I går tog Sävehofs herrar, också med mycket närproducerat, genom vinsten mot IFK Skövde, 28—25, ett stort steg mot finalspel även för dem.

I helgen avgjordes USM-slutspelet. Partilleklubben hade finallag i fem av de sex klasserna, vann tre. Däribland de två huvudklasserna – om man nu får säga så – 18—19-åringarnas för flickor och pojkar.

Om inte någon annan är imponerad, så är jag det. Att på detta sätt förena en enorm bredd med elit, det är min idealbild av en idrottsförening.

Jag roade mig med att göra en poänguträkning och ge 8 poäng till ettan i fallande skala. Sävehof fick 38 poäng, tvåan H 43 Lund 19, trean Kungälv 12, följt av Lugi och Kärra med 10 vardera.

Klubbfördelningen bland de fem främsta, tre från Göteborgsregionen två från Skåne, visar tydligt på den snäva geografiska spridning handbollen har. Det som jag noterat i några blogginlägg tidigare.

48 lag var kvalificerade till finalspelet i Uppsala. 18 (9 klubbar) kom från Göteborgsregionen (jag räknar in Alingsås), 14 (8 klubbar) från Skåne och

10 (9 klubbar) från Stockholmsdistriktet. Skövdes två elitklubbar deltog med fyra lag, Eskilstuna med två.

Det finns alltför många ”vita fläckar” på den svenska handbollskartan.

***

Skåne spelade inte hem ett enda guld. Det har aldrig hänt tidigare sedan USM fått denna utformning.

H 43:s 16—17-årsgrabbar kom på silverplats liksom Ystads IF:s pojkar i åldersklassen över, där Lugi blev bronsmedaljör.

H 43 i övrigt: Fyra i F 16/17, i P 14/15 kom klubbens lag femma och sexa, det visar på bredd.

Lugi äldsta flicklag kom femma.

HK Malmö hade två sjundeplatser, F 16/17 och P 14/15 och Eslövs IK en sjätte, F 16/17, och en åttonde, F 14/15.

Mer Skåne: Lödde fyra i F 14/15 och OV, Helsingborg femma i P 18/19.

Ystad har de senaste säsongerna tappat breddmässigt på ungdomssidan. Att det starka fäste Kristianstad saknade representation i ett USM-slutspel är också anmärkningsvärt.

***

H 43 är värt några funderingar. År efter år kommer Lundaklubben högt i den inofficiella föreningstävlingen i USM, ofta med en eller två medaljer, då och då också ett guld. H 43 har mestadels även flest lag till start. Det händer att man deltager med fyra lag i en och samma åldersklass.

Båda klubbens A-lag finns i division 2, nivå 4. I idrottens krassa värld är det givet att de främsta talangerna söker sig/värvas uppåt. Och så skall det väl vara.

Men alla dessa år av bredd med verkligt duktiga ungdomar borde i min värld ha gett underlag till lag minst ett snäpp upp i seriepyramiden. Har sett att H 43 rustat på tränarsidan. Ett tecken på en satsning även på seniorsidan?

Spelarunderlag på både dam- och herrsidan borde finnas.

Ett fiasko innebär något negativt. Men per automatik också något positivt för den andra parten.

Som nu i fallet IFK Kristianstads sensationella uttåg i herrarnas SM-slutspel i handboll. De negativa rubrikerna dominerade. Det var Kristianstads fiasko. Och naturligtvis tränaren Ljubomir Vranjes.

Visst det var en sensation, modell större, att Alingsås eliminerade storfavoriten Kristianstad. Och tänk, till och med i tre raka!

Jag har ofta i dessa sammanhang påmint: Räkna aldrig bort Alingsås! Det har ofta visat sig vara befogat. Bara en gång, i fjor, har laget missat final, sedan man 2014 vann sitt andra guld (det första 2009).

Bakom detta finns det givetvis många vinnare, inte minst tränaren Mikael Franzén, numera assisterad av Mattias Flodman. Det är extra anmärkningsvärt att under bara de senaste åren har närmare ett tiotal landslagsaktuella spelare flyttat till ett mera inkomstbringande spel utomlands. Alingsås har fyllt luckorna utifrån eller från en egen gedigen ungdomsverksamhet (AHK hade finallag i samtliga tre åldersklasser i pojkarnas i helgens USM).

Jag tror att Alingsås har lätt att rekrytera unga, lovande spelare. De vet att de får en bra utbildning och utveckling med möjligheter att ta steget utomlands. Och speltid i Handbollsligans grundserie, där Mikael Franzén vanligtvis coachar brett. Det ger utslag i ett slutspel.

Så här på avstånd är Alingsås HK en sympatisk klubb med en ideologi jag gillar.

Liksom för övrigt Sävehof och IFK Skövde, en av Alingsås blivande finalmotståndare

***

Åter till IFK Kristianstad och Vranjes.

Jag tycker inte fiaskot – om man nu vill kalla det så – är Vranjes. Det är IFK Kristianstads. Jag känner inte till turerna kring Ola Lindgrens tränaravhopp. Men i en idrott som kräver en struktur i spelet är det givetvis olyckligt med tre huvudtränare under en säsong. Tre byten ger inte den trygghet som är ett måste i elithandboll. Vranjes borde kanske fått vänta tills spelåret var slut.

Jag kan gissa att klubben litade på sin breda, välrenommerade trupp. Och att alla slutspelsomgångar skulle avgöras i bäst av fem matcher.

Man hade inte räknat med att deras i alla matcherna duktiga målvakter skulle överglänsas av Niklas Kraft eller att stortalangen, skadedrabbade William Andersson Moberg, en spelartyp Kristianstad saknar, skulle nå en toppform.

Lägg till att laget i Felix Claar har en av ligans absolut bästa spelare, väl i klass med Kristianstads främsta, meriterade spelare.

Tre toppar i ett bra kollektiv, där man absolut inte får glömma försvarsstrategen Fredrik Teern med oanade offensiva kvaliteter.

Det var att bra coachat lag Kristianstad föll mot.

***

Nu är det dags att förbereda sig för att se vem av Skövde och Sävehof som tar ett steg närmare en finalplats.

Den nya massmediavärlden – ja, ny för oss lite äldre – har gett oss en närhet och snabbhet till nyheterna som varit tidigare generationer främmande.

Tidningarnas hemsidor är oftast snabba med uppdateringar. Men hur är det med nyhetsbedömningarna?

I går hade jag inte möjlighet att se Daniel Ståhls jättekast i diskus vid galan i Doha men hörde på avstånd att han presterat något verkligt imponerande. Men vad?

Med tillgång till en dator loggade jag in på Sydsvenskans sporthemsida – har ju sedan nästan 70 år en relation till företaget. Men jag fick leta efter vad Ståhl åstadkommit.

Sidan toppades sedan länge, och långt därefter, av den verkliga nyheten: Malmö FF:s tidigare andremålvakt Mathias Nilsson, nu utlånad till division 1-laget Eskilsminne, hade blivit petad inför helgens match.

Vilken intressant nyhet!

Och artikeln finns kvar på första uppslaget även nu sent på lördagseftermiddagen.

Ridå!

***

I morse fick jag under en kort stund av hybris.

Läste Sydsvenskans förste sportkrönikör, som behandlade herrelithandbollens begränsade geografiska spridning. Han såg det som en fara för framtiden.

Och se! Precis som jag framfört den senaste tiden i denna anspråkslösa blogg.

Tänk att han läser vad jag skriver!

Men så vaknade jag till: Så kan det inte vara. Det måste vara en tillfällighet.

Det är ju inte så ofta vi har samma synpunkt.

Men det kan ju vara skönt för mig nån gång ha rätt.

Eller kanske för honom!

Alla talar om Ajax, den holländska (jag framhärdar) fotbollsklubben.

Så även ledningen i Malmö FF. Åtminstone den nye ordföranden Anders Pålsson. Han har Ajax som förebild. Verkligen inge dålig sådan. Snarare tvärtom.

Pålsson vill bygga vidare på de framgångsrika akademi som redan finns i klubben, slussa i talangerna in i seniorfotbollen för att sedan sälja de främsta till de penningstarka storklubbarna i Europa. Det är Ajax´s affärsmetod.

Men är det realistiskt i dagens MFF? Tankarna påminner något om klubbens framlidne ordföranden Håkan Jeppssons funderingar inför säsongen 2018: Truppen skall bestå av 50 procent komna från den egna ungdomsverksamheten.

Vårtruppen 2018 hade likheter med målsättningen. Tränaren Magnus Pehrsson fick inte ett spelarmaterial som hade kapacitet för toppstrid. Han fick sparken. In kom Uwe Rösler. Och inte minst en drös duktiga, erfarna spelare.

MFF har byggt vidare med ytterligare fler spelare med dessa egenskaper.

Malmö FF har skaffat en ekonomisk kostym, som kräver årlig toppstrid i Allsvenskan, helst guld, och ständiga avancemang i de europeiska cuperna. Här finns inte plats för en massa mellanår för att bygga långsiktigt.

2019 års trupp är uppbyggd för nutida framgångar. Av de 18 spelare, som under normala förhållanden är aktuella för A-lagsspel, är sju över 30 år, tre 23 och resten mellan 25 och 28.

Det är en åldersstruktur som är så långt från Ajax´s man kan tänka sig.

Även om transfersummorna på den internationella marknaden (även i de mindre ligorna) är groteska har jag svårt att inse att attraktionskraften på dagens MFF-trupp är överdrivet stor.

Ett MFF/Ajax hade exempelvis aldrig lånat ut 21-årige Adi Nalic (till AFC Eskilstuna, av alla klubbar) utan gett honom möjlighet att träna och spela i en mera utvecklande miljö.  

Adi Nalic har varit en av Allsvenskans hittills bästa och intressantaste spelare. Tillsammans med den förre MFF-aren Pawel Cibicki i Elfsborg och på sistone trion från IFK Göteborg, Patrik Karlsson Lagemyr, Alhassan Yusuf och Benjamin Nygren.

”Blåvitt” har verkligen gjort en Ajax-satsning. Att det inte blir toppstrid redan i år är en helt annan sak.

Höga målsättningar och bra förebilder är givetvis bra. Men det skall vara realistiskt.

Anders Pålsson får ursäkta: Situationen i dagens MFF gör att målet att bli ett Sveriges Ajax är långt, långt borta.