På lördag börjar ett av idrottsårets mest sevärda evenemang.

Ett internationellt mästerskap i handboll för damer. Denna gång är det VM.

Damhandboll på absolut toppnivå är underhållning på just – toppnivå. Snabbt, kreativt, tekniskt, lagom tufft (inte lika mycket fasthållningar som bland herrarna) och alltid med smittande leende vid mål och andra lyckade prestationer. Det är glädje att se ett VM för damer.

Det kommer att bli två intressanta veckor i tv-fåtöljen. Det är Femman som sänder och jag har inte kunnat lista ut vem som skall referera/kommentera. Hänger inte med vem som är lierad med vem och vem som är frilansare eller fast anställd. Mitt hopp står till Robert Perlskog/Claes Hellgren. Där finns kunskap och distans. Oftast i alla fall.

(Det blir inte så. Såg just i en TV-bilaga att kanalen lanserar Niklas Jarelind och Linnéa Torstensson samt Per Johansson. Det sista namnet tror jag inte på. Tyvärr. Per är nämligen förbundskapten för Montenegro i VM.)

***

Såg Sveriges två sista matcher före VM, en knapp förlust och en klar vinst mot Danmark. Det var två möten som gav bra förhoppningar om en bra svensk turnering. Truppen har både topp och bredd och presumtiva matchvinnare.

***

 I förra bloggen försökte jag belysa svårigheterna, och vikten av, att matcha en bred trupp och hålla alla motiverade. Hörde sen Kristianstads matchvinnare mot Mol-Pick Szeged, isländske landslagsspelare Gunnar Stein Jonsson, samtidigt som han gladdes över sina matchavgörande mål erkände att han varit mycket besviken att han tidigare inte fått mycket speltid i tidigare viktiga matcher.

Det belyser Ola Månssons tes om vikten att under en lång säsong hålla många spelare i gång även i jämna ovissa matcher. Handboll har en tendens att bli avslaget när matcher är ojämna och avgjorda. Spel för bänkspelare – i synnerhet om man är många samtidigt – under sådana omständigheter är inte utvecklande.

Jag blir ”allergisk” när en coach sätter in ett halvt lag av oerfarna spelare samtidigt. De får inte en fair chans utan ett nödvändigt stabilt stöd.

***

Åter till IFK Kristianstad och dess Europaspel. Visst är det underligt att lagets hemmasnitt i Handbollsligan är betydligt större än det i Champions League. I samma vecka drog Guif 700 fler åskådare än världslaget Mol-Pick Szeged.

Europaspel är inget som attraherar handbollsintresserade svenskar.

HK Malmö lockade 470 personer till Baltiskan mot danska topplaget Bjerringbro Silkeborg. Konkurrensen från den tv-sända kvalfinalen i fotbollen mellan J-Södra och Trelleborgs FF bidrog naturligtvis.

***

I och med att det via TV är möjlig att se alla matcher i Handbollsligan står man som intresserad utan något uttalat hemmafavoritlag ofta inför ett val. Ojämna handbollsmatcher är sällan någon höjdare. Inte ens live. HK Malmö mot Ricoh i Baltiskan kontra Skånederbyt YIF—Lugi på TV? (Det är ett exempel.)

TV:n vinner i många fall. Så här långt har ligan tappat i publiksnitt. Guifs nya hall har höjt lagets snitt med över 800 personer. I stort ligger övriga lag antingen på minus eller lika.

I de tre storstäderna är handbollen ingen publiksport. HK Malmös ambitiösa försök får tyvärr inget gehör.

***

Apropå TV och kollisioner: torsdagen den 7 december spelar damerna VM mot Argentina samtidigt som det spelas fyra matcher i Handbollsligan, däribland HK Malmö.

Tur man är bjuden på julbord så man slipper välja. Ja, inte mellan julbord kontra handboll. Det valet var lätt.