Östersunds framgångar i fotbollens Europa League höjer intresset i Sverige.

Nja, det är en inte helt korrekt beskrivning. Det är sättet som laget spelar som attraherar nya tittare.

Jag har några allmänt idrottsintresserade vänner, som intensivt följer vissa idrotter, andra lite mindre. Men fotboll?  Nej, det skall något speciellt till.

Ja, som nu Östersunds matcher i EL. Dessa missar de ej.

Laget framgångar och spel innehåller ju så mycket mer. Klubbens olika projekt lockar naturligtvis till nyfikenhet. Samtidigt uppträder laget sympatisk på plan, få filmningar, få protester mot domsluten.

Och överallt härskar en ödmjuk tränare Graham Potter.

Är man dessutom underdog är vägen till popularitet öppen.

Östersunds FK har under sin korta elittillvaro verkligen gjort PR för svensk fotboll.

(Jag betraktar flygplansincidenten på väg mot Kalmar som en engångsföreteelse).

***

Men nu bor ju Jante i det här landet. Avundsjukan grasserar.

”Det gullas i massmedia med Östersund.”

”Och det är ju bara i Europa League, inte Champions League laget spelar.”

”Och Östersund blev ju bara femma i Allsvenskan, 14 poäng efter MFF.”

Jag blir så trött på att alltid hitta negativa vinklar på allting. Gläds åt det Östersund presterat.

***

Det har också gjort jämförelse med MFF:s Europainsats i år, utslaget av Vardar, som nu gör en slätstruken insats i just Europa League.

Om jag nu får leka fotbollsanalytiker: MFF räckte i Allsvenskan men 2017 års MFF hade inte de kvaliteter som behövs för framgångar i en tuffare europeisk konkurrens. Det fattades tempo och teknik på alltför många fötter. Passningstempot har över lag varit för lågt. Det stora bollinnehavet har MFF oftast haft i ofarliga områden långt från motståndarlaget medan Östersund sätter tryck i och strax utanför straffområdet. Det är ett exempel.

Tempo, teknik, taktik och självförtroende är grunderna till Östersunds framgångar.

Och i sina bästa stunder ett bättre spelarmaterial än MFF:s.  Den stora 14-poängsdiffernsen till trots.