En tävling återstår på friidrottens inneprogram.

I helgen avgörs Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringarna i Växjö.

SM-tävlingarna för seniorerna och de tre juniorklasserna har gett Skånes enda elitklubb Malmö AI stora framgångar. Mycket tack vare ett bra grundläggande ungdomsarbete i övriga Skåneklubbar. Det kan ingen förneka.

Återväxten i Skåne ser dock inte bra ut, speciellt inte på pojksidan. När SM för 15- och 16-åringarna avgjordes förra helgen fanns bara sex skånska 16-åringar och åtta 15-åringar på startlinjerna. Något bättre var det bland flickorna, nio respektive tolv.

Fyra skånska guld, två silver och lika många brons skyler inte bristerna.

Erfarenheten visar att det i dessa åldrar är många som slutar.

Men sen kommer det som gör en vän av ungdomsfriidrott än mer orolig.

Det var inte så värst länge sedan det diskuterades om Skåne skulle få ha två lag med i Götalandsmästerskapen, ett från Malmö och ett från övriga Skåneklubbar. De senaste åren har ett samlat distrikt inte på långt när kommit med ett komplett lag. Årets trupp är sällsynt ihållig, det finns grenar med inte en enda skånsk deltagare och i några få pojkgrenar har Skåne kunnat fylla sin kvot. Trots generösa kvalgränser.

I en trupp på cirka 80 aktiva -- det kan tyckas vara många men det är nio grenar

och fyra åldersklasser -- är två tredjedelar flickor.

Det är ur denna numerär en ny seniorgeneration skall byggas. Men utan en stabil grund.

I Malmö kretsar mycket av diskussionerna kring galor och friidrottens plats på ett tilltänkt nytt Stadion. I min värld borde man koncentrera sig på att åter få Malmös ungdomar att intressera sig för friidrott.

Lite funderingar en måndagseftermiddag.

Över 41 000 åskådare på cupmatchen mellan AIK och Hammarby är en fantastisk siffra. Hammarby kommer att höja publiksnittet i Allsvenskan radikalt. Glädjande!

Stockholmsderbyt gav förstås en viss oro. Detta förbannade bengalbrännande. Försenade och förlängda matcher är irriterande för alla -- ja inte för “brännarna” förstås.

Finns inte risken att några tv-bolag tröttnar, när man tvíngas stryka program i tablån -- som i lördags -- för detta okynne?

Okej jag är gammal, men ingen kommer kunna övertyga mig om att tända bengaler är stämningshöjande.

***

En tidning skall överraska. Det är en uppgift. Mina morgontidningar överraskar varje dag. Man vet aldrig vad man får. Jag tänker då på resultatredovisningen på idrottssidorna. Där vill jag inte bli överraskad. Har man en gång bestämt sig (?) för att under en säsong redovisa tabeller, facit, resultat från en viss nivå kan man -- det kan man förstås tydligen -- inte ändra sig vecka för vecka.

Är det så svårt att fixa ett pm där det fastställs vad som skall vara med varje gång?

Sen har jag som Malmöbo svårt att förstå Skånskans prioriteringar på Sporten. Den tidpunkt närmar sig då jag kommer att avsluta min prenumeration. Tyvärr, det finns kvaliteter både på Sporten och de andra avdelningarna.

Men det är aldrig bra för blodtrycket att irritera sig.

***

Jag äter frukost vid 8-tiden, läsande Sydsvenskans A-del. B-delen, har snart lärt mig den nya indelningen, har jag läst tidigare i sängen. Strax efter 8 har Radiosporten en sändning, som ofta, ofta, ofta inleds med de svenska målskyttarna i nattens NHL-hockeyn. Är detta vad den stora idrottsallmänheten först av allt vill veta?

***

Vad är det som fascinerar sportjournalister att skriva så mycket om en proffsboxare som Malmögrabben Sven Fornling? I fredags vann han en match i Tyskland, är obesegrad som proffs. Han rankas på plats 586 i världen, i Europa som 267:a.

Sven förärades intervjuer både före och efter matchen i Malmötidningar.

I vilken annan idrott kan en aktiv med denna rankning få en sådan uppmärksamhet?

I Bundesliga finns många av Malmös elitbrottare av världsklass, som med jämna mellanrum vinner meriterande segrar. Utan någon som helst medial uppmärksamhet.

Det har blivit en del Redhawks-matcher nu på sistone, både live och via tv.

När nu matcherna gäller något efter den långa transportsträckan ökas intresset. Jag vill naturligtvis att det skall spelas SHL-hockey i Malmö med tanke på de stora intresset i regionen och kanske än mer för Percys skull. Det vore hemskt för nöjeslivet i Skåne om det inte blev ekonomi i Arenan. Efter vad jag förstått är Redhawks matcher en av de ekonomiska grundpelarna.

***

Jag erkänner oförbehållsamt att jag inte begriper mig helt på hockeyns mysterier. Vad innebär egentligen “överbelastning”?

I de tre senaste förlustmatcherna mot Karlskrona, Västerås och Rögle har den här trion i mina ögon haft det klart bästa passningsspelet, de flesta isvinnande kombinationerna och skaffat sig de flesta målchanserna baserade på bra teknik, spelintelligens och snabbhet. Jag menar att Redhawksförlusterna berott på att motståndarna helt enkelt varit bättre.

I min bok saknar Malmölaget för mycket för att vara stabilt på toppnivå.

Vilket inte hindrar att laget om någon månad har status som ett SHL-lag. I en idrott där slumpen spelar så stor roll är det inte alltid det bästa laget som vinner i en cupbetonad kort serie med åtföljande play-off.

***

Om det blir SHL 2015/2016 lär spelaromsättningen bli stor. Som vanligt. Men Redhawks är inte ensamt om att skifta spelare i parti och minut. Så fungerar ishockeyn med sina generösa övergångsregler. Övergångarna inför ett spelår i SHL är lika många som i den skånska småklubbsvärlden i fotboll.

Även om jag ogillar bristen på kontinuitet i ishockeyn och ofoget ned korttidslån på några matcher, så menar jag att Malmöklubben fått oförskyllt mycket kritik av en oinvigd allmänhet. Det finns många liknade exempel.

***

Avslutningsvis får Jakob Lilja, Röglespelaren, som däckade Jens Olsson med en klubba i nacken, ett så långt straff att han redan nu kan börja förbereda sig för nästa säsong. För hockeyns trovärdighet borde Lilja inte få spela mer den här säsongen.

***

En sak till förresten. Vet ni vad “Ängelholmsdubbeln” på Lången gav, en två på ishockeyderbyt och en tvåa på fotbollsmatchen i Svenska cupen? Jag vet.

I sommar är det VM i fotboll för damer.

I dagarna spelas Algarve cup som en viktig test inför det stora mästerskapet. Det stora för den fotbollsintresserade svenska allmänheten. Men inte för ledande personer i FC Rosengård och Linköping, som bett Pia Sundhage, förbundskaptenen, att under läger och matcher spara spelare från sina respektive lag, som senare i mars skall vara med i slutspelet i Champions League.

Ok, en olycklig kollision, men när nu verkligheten är som den är, finns det bara en väg, gilla läget och prioritera VM – och Sverige. Låt Pia göra vad hon tycker är bäst för ett lyckat mästerskap.

VM är större än CL.

FC Rosengård har under många åt visat att egna framgångar prioriteras högre än att långsiktigt utbilda de talanger som finns inom organisationen. Man satsar hellre resurser på utländsk arbetskraft än på skånska ungdomar. Hilda Carlén och Elin Rubensson, båda med i Portugal, är två exempel.

Varje förening har givetvis rätt att välja sin egen väg till framgång, men jag föredrar vägar som också utvecklar svensk elitidrott.

Sydsvenskan har en manlig sportkrönikör, som lite elakt – men träffande – kallats “Spaltockupanten” av en före detta kollega.

Ingen kan ta ifrån Max Wiman att han är flitig, dagligen en eller flera artiklar i papperstidningen, minst lika många inlägg på nät och blogg. Han lär också twittra. Om han finns med på facebook har jag dock ingen aning om.

I denna massiva produktion under tidspress blir det naturligtvis (många) fel. Som i dagens krönika, där han ser en möjlighet att fyra skånska damlag kvalificerar sig till handbollens slutspel. Det är en omöjlighet. Det är bara H 65, Lugi och Eslöv som spelar i Elitserien.

Jag accepterar att det i en tidning kan uppstå fel. Men det som irriterar mig är Wimans von oben-roll när det gäller andra mediers sätt att bevaka och kommentera idrotten. Skulle det finnas ett fel – speciellt om hans kära MFF – pratar han gärna om Sydsvenskans oberoende kvalitetsjournalistik.

Det finns något som heter: Sopa rent framför egen dörr.

Det är ett bra ordspråk.

***

Samma andas barn som Max Wiman är bloggaren Magnus Sjöholm.

Av en tillfällighet kom jag i kontakt med hans blogg, har läst hans inlägg då och då. Magnus är i stort lika flitig som Max. Han dundrar på och har synpunkter – då och då illa underbyggda – på allt och alla. Om sportjournalister tycker han inte. Han vet mest och bäst.

Honom har jag slutat läsa.

Men har man läst i stort alla sportkrönikor i SDS under mer än 60 år lär jag väl fortsätta. I alla fall någon tid till.

Skid-VM är slut.

Det är inte utan att man redan känner en viss form av abstinens. I nästan 14 dagar har tävlingen schemalagt det dagliga livet. Som pensionär har man inte haft annat att ta hänsyn till.

För mig är ett VM på skidor något stort, har så alltid varit, trots den geografiska begränsningen. De senaste åren har de stora mästerskapen blivit något av ett lokalderby, en kamp mellan Norge och Sverige. Visst saknar jag starka finska landslag, och var finns den forna ryska bredden, de italienska damerna, de tyska topplöparna, ja, listan kan göras längre av före detta (delvis) starka nationer.

Men ett mästerskap är ett mästerskap, en strid mellan individer och länder. Det fascinerar. Se bara på intresset på plats i Falun och framför tv-apparaterna!

Jag tror att den stora idrottsallmänheten vet att skidsporten är begränsad av klimatskäl men att det är duellerna -- idrottens kärna -- som är det väsentliga. Plus nationalismen, förstås.

Och i Norden finns ju också traditionen och den lite mytomspunna uppfattningen att de aktiva -- speciellt herrarna -- är de tysta viddernas män/kvinnor.

Jag ser mycket hellre ett VM i en internationell perifer sport än en gala med världsstjärnor i exempelvis friidrott.

Mästerskap på alla nivåer fängslar.

***

Sveriges nio VM-medaljer är rekord. Jag är lite “allergisk” mot de nya tidernas rekord när man inte tar hänsyn till förutsättningarna. Jag bevakade VM i Val di Fiemme 1991, då Sverige åkte hem med åtta medaljer. Men 1991 års trupp hade två grenar färre att tävla i. Det fanns inga sprintlopp men däremot, förutom de tre nuvarande distansloppen, även fem kilometer för damer och dubbla distansen för herrar.

Att jämföra antalet medaljer de enskilda löparnas emellan är inte heller rättvist mot den gamla generationen. Inte nog med att antalet distanser är fler utan även för att antalet mästerskap är fler. Förr var det två mästerskap på fyra år, numera tre.

Den nya generationen är gynnad.

***

Sen saknar jag, och tydligen många med mig, intervallstarten på de längre sträckorna, den ultimata kampen mellan klockan, en utmattad kropp och en Mördarbacke. Med de många mästerskapen borde man lika väl kunna alternera mellan masstart och individuell start som mellan klassisk stil och fristil. Då hade fler åkare kunnat vinna, inte enbart Petter Northug. Vilken taktiker och figther!