IFK Malmö kommer nästa år att spela i fotbollens division 3, nivå 5 i seriepyramiden.

Det känns naturligtvis inte bra för en förening, som var med i den första Allsvenskan 1924 och som spelat 51 säsonger i några av de två högsta serierna.

Men det har varit värre. IFK har varit nere på nivå 6 och harvat, så sent som för cirka tio år sedan på en nivå lägre under tre säsonger.

***

För säkerhets skull vill jag poängtera att jag sedan 1965, med några korta avbrott, varit medlem i IFK Malmö, jobbat två och ett halvt år, 1978—1980, som klubbchef och i omgångar varit styrelseledamot inom både handbollen och fotbollen. De senaste åren har jag varit fotbollen behjälplig med smådetaljer kring matcherna och den sociala verksamheten, vid matkasseutdelning och burkinsamling.

***

I år har jag trappat ner min arbetsinsats till det minimala. Som en – kanske löjlig – protest till hur IFK Malmö FK skötts. Det är så långt från mina ideal man kan komma, ideliga personaländringar på viktiga positioner, i stort helt nya trupper inför varje säsong, ingen kontinuitet i ungdomssatsningen och ingen långtidsplanering över tid.

Efter att en ny sponsor tillträtt talades det i vissa kretsar, förvisso en liten sådan, om Allsvenskan om fem år. En mera orealistisk målsättning från den nivå IFK då befann sig har jag aldrig hört. Nu, inför 2024, är man ett steg längre ner i seriepyramiden.

***

Det behövs långsiktighet och tålamod. De styrande i klubben och dess anhängare måste inse att det tar upp mot tio år att återigen bli en stabil elitklubb och då är jag så generös att jag till elit räknar de tre högsta divisionerna, de som Svenska Fotbollförbundet, något underligt för division 1, kallar professionella.

Då går det inte att efter cirka en höstmånad göra sig av med en sportchef ersätta honom med två som omsätter en massa pengar på spelare, med för nivån enorma summor, och långt från den kapacitet som gör lönen berättigad. Och inte nog med detta, de två sportcheferna är inte kvar och inför det viktiga hösttransferfönstret står i IFK utan sportchef.

Det går inte heller att på deltid anställa en klubbchef med uppgift att styra upp organisationen och att när denne slutar att inte ersätta honom.

Att tillsätta en tränare utan seniorerfarenhet med stark relation till ordföranden inger inte heller förtroende. Till tränarens försvar skall sägas att han fick en omöjlig uppgift. Under förra hösten provtränade över 40 spelare i IFK. Vem kan under några träningspass hitta rätt i denna mängd? Felen var påtagliga.

Under de två senaste säsongerna har IFK bytt tränare båda åren.

För något år sedan hade klubben juniorlag och även pojklag i de flesta åldersklasserna. 2023 har IFK två juniorlag (17—19 år) – det är inte många Malmöklubbar som har så många spelare i denna ålder, positivt förstås – men sen är det ett hopp till 11-åringarna. Enligt Skåneboll har IFK Malmö sju seriespelande knattelag.

Ungdomsavdelningen har försummats de senaste åren.

Positivt är att IFK efter många år anställt en ungdomskonsulent. Enligt initierade personer en duktig och ambitiös ung grabb.

***

Även utanför fotbollsplanerna har IFK Malmö haft svåra år, utan egen förskyllan.

Klubben är utkörd från Stadion, hemvisten sedan 1958. Man har kvar små utrymmen för sin tisdagsutdelning av matkassar.

A-lagsverksamheten är förlagd till Heleneholm liksom juniorlagens. Ungdomssektionen håller till största delen till på Mellanheden. Det är naturligtvis inte optimalt med en verksamhet på olika platser. Förvisso vanligt inom speciellt inomhuslagsporterna. Men sällsynt inom Malmöfotbollen.

Nu har IFK två rum i Heleneholms IF:s klubbstuga och vid behov tillgång till samlingslokalen. Men samtidigt hemlös.

IFK Malmös situation har diskuterats på sociala medier, mer eller minde nyanserat och med mer eller mindre väl valda ord.

Här är min version.