Jag vet, jag vet. Givetvis.

En målvakt tillhör laget. Och är I handboll viktigare än i andra lagbollsporter. Räkna bara ut hur många skott hen får mot sig i en match! Man vinner inte, eller tar medalj i, ett stort mästerskap utan minst en riktigt duktig målvakt. Sverige har tre. I fyra av de fem matcher Sverige spelat I VM har utmärkelsen Matchens lirare varit en svensk målvakt. En styrka naturligtvis. Samtidigt som jag tycker att de olika juryerna oftast gör det lätt för sig, antingen blir det segralagets målvakt eller dess bäste målskytt. Alltför sällan en utpräglad försvarsgeneral, trots att alla tränare poängterar att ett framgångsrikt spel grundlägges i defensiven.

Med detta sagt vill jag på inget sätt misskreditera den svenska målvakstrion. Definitivt inte Andreas Pallicka efter hans formidabla insats mot Island.

Men, alltid detta men, i min optimism och förhoppning om ett svenskt VM-guld har den lille, negative pessimisten gjort sitt intrång: Håller det kollektiva svenska försvarsspelet ända fram till guld?

De många, en del fantastiska, svenska målvaktsingripandena beror ju på att motståndarna skaffat sig ypperliga lägen. Den kollektiva svenska defensiven måste upp ett snäpp om det skall bli ett guldfirande på Tele 2 om en vecka. Allt ansvar kan inte läggas på målvakterna. Hur bra de än är.

Se här några funderingar några timmar före avkast mellan Sverige och Portugal.