Sveriges handbollsherrar åter bland de sex främsta i ett globalt mästerskap.

I år sämst sexa i detta inte fullt rättvisa covid-19-EM. Det är i detta härad Sverige befinner sig, silver i VM i fjor, femma i OS lite senare 2021. Det är tufft på den europeiska toppen. Så här långt i EM är det bara de två senaste världsmästarna, Danmark, som är obesegrade.

Hur nu än slutfacit blir för det svenska laget är insatsen godkänd. Oavsett vad kommentator i press, radio och tv med skilda kunskaper predikar. Konsekvensen saknas, inte bara kritikerna emellan, utan även i de enskilda krönikörens synpunkter. Man kan inte ena dagen efterlysa en bredare matchning för att nästa dag mena att coachningen är underlig, när storstjärnan Jim Gottfridsson får välbehövlig vila för att sen komma in och avgöra.

OS, VM och EM är examensprov. Men samtidigt inskolning för spelare att bli stabil på hög nivå. Med ett mästerskap per år, OS-år till och med två, och även då och då kval för att nå ett internationellt slutspel är möjligheterna inte många att få ”vanliga” betydelselösa landskamper. Förbundskaptenerna måste – som nu med det unga svenska laget – ge de orutinerade spelarna utvecklande speltid i spänt läge. Någon måste – i alla fall hjälpligt – kunna ersätta Jim Gottfridsson.  Det är så jag ser på matchningen.

Nej, en bred coachning, byggd på spelarnas kapacitet, är vägen till långvariga framgångar. Några kortvariga svackor i enskilda matcher får inte skymma de framtida långsiktiga målen.

Glenn Solberg/Martin Boquist har mitt fulla förtroende. Vad de nu kan vara värt.

De tänker positivt och framåt. Inte på intetsägande och okunniga rubriker.