I dag återfick jag tron på handbollen.

Ärligt talat: Riktigt så illa har det inte varit.  Men när man under en period får se en massa tempofattiga matcher med ett destruktivt försvarsspel som naturlig följd och som gett en omöjlig uppgift för domarparen, har handbollshumöret varit lika mörkt som decembervädret.

Samtidigt – det skall inte förglömmas – finns det domarpar som själva satt sig i en situation som de inte behärskat. Både i VM och i de inhemska ligorna.

***

Men att under tidig morgon, förmiddag och vid lunchtid få se tre högklassiga, tempostarka, finessrika VM-möten tillika med överraskande utgångar det hjälpte Lucia att lysa upp fredagen den 13.

Sverige—Tyskland 35—24, Holland—Ryssland 33—32, Spanien—Norge 28—22.

Mera plus: Det var sex kompetenta domare.

Var det en tillfällighet att det var dammatcher som fick handbollshumöret att höjas?  Nja! Nej! Mästerskap på landslagsnivå för damer är idrottsliga höjdpunkter för de allmänt idrottsintresserade.

Inför OS hoppas jag verkligen att hemmanationen Japan kan ta ytterligare ett steg mot världstoppen. Laget spelade framtidens handboll. Där fanns fart och fläkt, teknik och fantasi. Lite mer styrka – och storlek, om man nu kan fixa något sådant – och Japan blir en allvarlig medaljutmanare till de europeiska toppnationerna.

***

Kommentarerna efter den svenska förlusten mot Montenegro var mörka. Visst det var en match som saknade det mesta som gör sporten sevärd. Det var bök och stök och uselt temposvagt i passningar och löpningar. Och till råga på allt var domarna inte mogna sin uppgift.

Förbundskaptenen Henrik Signell hamnade naturligtvis i kritikerstormen. Om än inte allt, så var mycket hans fel. Sverige skapade lägen men dessa missades. Det kan knappast Henrik Signell lastas för. Jag är också ”allergisk” mot den allmänna sjukan att, exempelvis, höja en svensk målvaktsinsats (Filippa Idéhn har oftast varit värd lovorden), men när som nu Montenegros målvakt storspelar koncentreras den svenska kritiken till de missade lägena, inklusive straffmissarna, eller ur en motsatt synvinkel, straffparaderna.

Signell har även kritiserats för att han inte hittat en förstauppställning. Men har det varit så lätt? Filippa Idéhn har varit given, Linn Blohm som mittsexa offensivt, Anna Lagerquist i försvaret och så Bella Gulldén som spelmotor så länge hon med sin träningsbakgrund orkade. Dessa fyra har varit stommen. Hur många av de övriga har över tid tagit chansen att övertyga att de skall få längre speltid? Mikaela Mässing, Jamina Roberts, Olivia Mellegård och till och med Nathalie Hagman har blandat och gett i den här tuffa turneringen. Den breda matchningen innebar att Carin Strömberg och Emma Lindqvist (vilket genombrott!) var beredda för avgörande insatser i dagens segermatch-

***

Och vilken realistisk tippare hade Sverige på en bättre placering än sex till åtta. Sverige kom sjua. I min värld godkänt.

Före Frankrike, Danmark och Tyskland.

Det ger perspektiv.