Det blir ingen VM-final för de svenska handbollsdamerna.

Men en chans att spela hem bronsmedaljerna är inte fy skam. Men det är förstås så att aptiten växer medan man äter.

22—24 mot Frankrike är väl inget att säga om. Så är alltid jämna handbollsmatcher, små marginaler, en målvaktsräddning mer, någon retur som hamnar rätt/fel, något tveksamt domslut av de cirka 100 domarparet gör, ja, då blir det så här. Ibland vinner mitt lag, ibland ditt.

Det är bara att tacka för dramatiken och spänningen och se fram mot nästa match. För så blir det. Mot Nederländerna som i sina bästa stunder är väl så bra som, ja säg: Frankrike.

***

Såg i kvällstidningarna att de svenska spelarna var irriterade på det spanska domarparet. Det kan man vara efter ett bittert nederlag. Men det finns väl ingen större anledning att känna sig misskrediterad. Frankrike fick sju utvisningar, Sverige tre. De numerära överlägena utnyttjades inte till tillräckligt. Kanske en nödvändighet i så jämna matcher.

***

Förbundskapten Henrik Signell kan givetvis så mycket mer handboll än jag. Men inte var jag väl ensam om att sitta i tv-fåtöljen och undra över varför Jamina Roberts fick så lite speltid i den avgörande andra halvleken. Hon var ju före paus Sveriges absolut bästa spelare och största hotet i det uppställda spelet. Jag saknade Jasmina snabba fötter, speciellt ett vid utvisningarna glesare franskt försvar.