Det har varit mycket Therese Alshammar den senaste tiden.

Tidningar, radio och tv, ja, alla har haft inslag med henne. Och vilken pr hon gjort för svensk idrott, inte bara för simningen.

Simmardrottningen har verkligen, vältalig, framfört allt det bästa med idrotten, kamratskapet i en positiv miljö, den nödvändiga disciplinen och målinriktningen, resorna världen runt med all den kunskap och erfarenhet dessa gett. Och mycket annat.

Therese Alshammar har verkligen ställt upp som en idrottens ambassadör.

En av hennes främsta förhoppningar är att hennes son en gång skall finna en väg in i idrottens gemenskap och trivas i den.

Om de egna framtidsplanerna har hon varit lite mer hemlighetsfull. En sak avslöjade hon dock:

-        Jag skall engagera mig i min senaste klubb, Täby, och hjälpa till, och med min erfarenhet stötta de ungdomar som vill försöka göra en elitkarriär.

Therese Alshammar vill ge tillbaka till något som gett henne så oerhört mycket.

Som mångårig idrottsledare har jag ofta önskat att alla de aktiva, som under en lång period tävlar och tränat, ville ge tillbaka något till den förening  som gett dem så mycket positivt.

Alla kan inte bli ledare men att helt enkelt bara fortsätta betala in sin medlemsavgift skulle underlätta för arbetet för föreningarna.

I lite längre tidsperspektiv rör det sig om miljonbelopp för de flesta föreningarna. En årsavgift är en ringa ersättning för allt man fått.

Efter cirka tio år utanför de stora rubrikerna efter ett SM i simning hamnade Malmö KK åter där efter inne-SM nu senast.

Ett 20-tal år har MKK blivit bästa SM-klubb, men problem med komfort och tider i simhallen har inneburit att klubben tappat rejäl mark i konkurrensen med övriga klubbar i landet. I stället har Helsingborgs Simsällskap övertagit den skånska, och ofta också den svenska, SM-tronen.

I SM visade Skåne dock att det finns två elitklubbar i distriktet. I ”breddtävlingen” var Helsingborg tvåa, MKK fyra, i medaljtabellen; 2) HS, 3) MKK. Vi pratar seniorer.

Men inte nog med att två Sveriges toppklubbar var skånska, det fanns ytterligare sex föreningar med på breddlistan och tre på medaljlistan.

Det finns en bredd i skånsk simning som är överlägsen exempelvis friidrottens.

I friidrott på elitplanet finns bara Malmö AI, fyra av de mindre klubbarna hade några ströplaceringar bland de sex främsta, inga medaljer. Friidrottsredovisningen är baserad på alla 2016 års SM, simningens endast på inne-SM.

MAI har samlat nästan all Skånelit (plus elitaktiva från andra distrikt). De två framgångsrika simklubbarna har förvisso också aktiva från andra Skåneklubbar men många av dessa har likväl kunnat bibehålla några av sina talanger och utveckla dem till elit.

Beundransvärt! Jag menar att det hade kunnat gå även i inom friidrotten. Men alla tycks tro att gräset är grönare (grönsvartare) på andra sidan.

Att jämföra är svårt och inte alltid rättvist. Förutsättningar och kriterier är annorlunda. Men friidrotten och simningen har många beröringspunkter.

Ser man på antalet deltagare i SM har simningen ett klart övertag trots kvalgränser. 30 till 40 startade per gren är det vanliga, i några fall upp och till och med över 50. I friidrott – och jag räknar endast löpningarna – ungefär 20 men på vissa distanser under tio.

Mest frapperande är skillnaderna i stafetterna/lagkapperna. I bästa fall finns det ett skånskt seniorlag med i friidrott, i simning oftast fem, sex. Inte ens om friidrotten tar hjälp av (den överflödiga) 22-årsgruppen och även 19-åringarna kommer man upp i simningens siffror.

Men påpeka kanske någon ”friidrottsförsvarare”: I simning kan även riktigt unga framgångsrikt deltaga i SM i en lagkapp.

Förvisso finns det några fall, men åldersmässigt har ett lag i simning och friidrott i SM-sammanhang på seniorsidan numera en likvärdig åldersstruktur.

Generellt sett har simningen lyckats behålla sina aktiva längre upp i åldrarna. Friidrotten har gått den motsatta vägen.

Jag har ingen förklaring till varför skånsk simning har en bättre bredd och topp på de flesta områden än den skånska friidrotten.

Men varför inte fråga!?

Friidrotten behöver hjälp.

Chock är ordet för dagen.

USA är i chock.

I stort hela världen lär befinna sig i ett chocktillstånd.

Det är naturligtvis valet av Donald Trump till USA:s president som orsakat detta känslomässiga läge, världen runt.

En mig närstående person befann sig i New York valdagen och dagen efter, och hon har aldrig tidigare vid sina besök i storstaden upplevt en så tyst och dämpad stämning.

Det som i min värld är mest chockerande med USA-valet är dock att endast 55,6 procent av de röstberättigade utnyttjade sin rättighet. Det är minst sagt skrämmande i en västerländsk demokrati.

Många av dem som förfasar sig över resultatet har sig själva att skylla. Förmodligen finns många Clintonanhängare bland skolkarna. Liksom bland Trumpsympatisörerna, självfallet.

Men hur rättvisande är utslaget när bara knappt hälften av befolkningen gjort sin röst hörd? USA har mycket att skämmas över, inte minst för ointresset att ta del i valet av världens kanske viktigaste ämbete.

 Råkade av en slump se ett samtal i tv mellan Skånes Fotbollförbunds ordförande Claes Ohlsson och ishockeyns Mikael Renbergs och Marie Lehmann från Sporten på SVT.

Det gällde ungdomsidrott och hur och när det skall elitsatsas. Skånebolls nya intentioner var upplyftande att höra. Senare specialisering, inga förbundsresurser skall lägga på unga talanger (”Den delen får elitklubbarnas akademier sköta.”), samarbete mellan förbunden så att ungdomarna kan ägna sig åt flera idrotter, ingen resultathysteri i unga år.

I och för sig inget helt nytt men att en ordförande från det största förbundet med sådan inlevelse agerar för detta var mycket glädjande att ta del av.

Det stora problemet är att få klubbarna med sig. De är rädda att förlora sina aktiva till andra idrotter.

Och här är det lokala aktivitetsstödet den stora boven. Kommunernas stöd bygger på antalet aktiviteter. Kvantitet är viktigare än kvalitet.

Att få stat och kommuner att se över bidragsystemet vore ett första steg.

Samtalet skedde i en paus mellan två matcher i TV-pucken.

Jag kan förstå de 15-åriga grabbarnas målinriktade satsning för att få spela den Tv-sända turneringen.

Men jag har också, som lärare och idrottsledare, sett avarterna. Många av dem som inte klara att komma med i distriktslaget slutar redan innan de fyllt 15. Jag har ganska många exempel och har också förgäves fått de ”ratade” unga killarna att prova något nytt. Trots att deras hårda ishockeyträning gett dem förutsättningar i många andra sammanhang.

TV-pucken harmonierar definitivt inte med Claes Ohlssons intentioner.

Man har mycket att göra som pensionär.

Det finns en massa saker man helt enkelt inte hinner med. Såg exempelvis inte en enda match från den sista omgången av Allsvenskan i fotboll. I alla andra av de 29 omgångarna har jag sett mellan två och fem matcher. Nördigt, jag vet.
Regnlördagen hann jag dock med en del, skrev ner några av mina funderingar efter ödesmatchen i fotboll mellan Prespa Birlik och Mjällby.

***

Den födde också andra tankar.

Det pläderas på en del håll att all elitfotboll på herrsidan skall spelas på naturgräs. Men när inte ens Malmö kan erbjuda en acceptabel gräsmatta i början av november efter en höst med ett ovanligt bra väder, hur skall då klimatmässigt sämre områden klara det. Stadions matta var undermålig och det kommer förmodligen att ta lång tid att få den i spelbart skick igen.

Och FC Rosengårds herrar fick flytta från sin gräsplan på Rosengård till Malmö Ip:s konstgräs för att få spelbart underlag för sin kvalmatch till division 1. Vinsten innebär en ny hemmamatch. Malmö lär inte kunna erbjuda en tillräckligt bra gräsplan då heller.

Hur många av gårdagens allsvenska matcher i ovädret hade kunnat spelas på ett rättvist underlag utan konstgräs?

Hellre konstgräs än undermåligt naturgräs. Med en tävlingssäsong från februari in i november med 32 lag, från i stort hela landet, i de två högsta serierna är det en omöjlighet att kunna erbjuda naturgräs under hela säsongen.

***

Hann också se herrarnas VM-kvalseger i handboll mot Slovakien. Imponerande igen, liksom mot Montenegro. Fast annorlunda. Den här gången var försvarsspelet av högsta klass. Det som gladde mest var att det mestadels fungerade tack vare snabba fötter och spelintelligens och inte genom spelförstörande fasthållningar. Det var befriande att se.

Alltför destruktivt spel är en fara för utvecklingen.

Jag började min idrottshelg i ösregnet på Malmö stadion och ödesmatchen i fotbollens Söderetta.

För Prespa Birlik och Mjällby var det vinna eller försvinna. Det var dock en match av större betydelse än en degradering eller inte. Svensk fotboll behöver Mjällby. Prespa i sin nuvarande skepnad tillför inte mycket utveckling.

Nu vann Mjällby med klara 3—0 och har fortsatt kontakt med elitfotbollen.  Regionen, Blekinge och Nordostskåne, behöver en elitklubb. Mjällby AIF är enda realistiska alternativet. I Kristianstad härskar handbollen, i Karlskrona finns elitlag i ishockey och handboll och på den marknaden skall nu fotbollslaget FK Karlskrona, nya i division 1, också konkurrera.

MAIF är en gedigen klubb, förvisso med en stram ekonomi som många andra, men man har en välskött ungdomsavdelning vars lag med viss framgång spelar i samma serier som de allsvenska klubbarnas ungdomslag.

Genom åren har Mjällby också haft bra koll på regionens talanger. Minst hälften av trupperna i Allsvenskan och Superettan har nästan undantagslöst haft regional anknytning. Många har också tagit stegen vidare.

Därför behövs Mjällby AIF på minst division 1-nivå.

Vinsten i går var en seger för svensk fotboll.

***

Förmodligen står herrfotbollen i Malmö 2017 åter utan lag i Superettan och division 1. Om nu inte FC Rosengård överraskar i eftermiddagens kval till Söderettan.

Tyvärr ser jag ingen klubb som inom överskådlig tid har kapacitet att nå Superettan.

Vilken väg tar Prespa utan någon ungdomsverksamhet att tala om? IFK Malmö är i samma situation med sina ungdomar. FC Rosengård har i åratal pratat om sin egenproduktion som skall bära uppåt. Men det har varit mest prat.

Kvarnby IK, BK Olympic och Kulladals FF har bra ungdomslag men har långt ifrån de resurser som behövs för att komma högre än tvåan. Och det är nivå 4.

Malmö får nog nöja sig med att se dem som inte platsar i Malmö FF spela för främst Trelleborgs FF.

Såg naturligtvis EM-kvalet i handboll mot Montenegro.

På tv, kanske tyvärr. Man börjar bli bekväm.

Det var mycket som gladde men utan att vara någon slav på triumfvagnen: Har Sverige någonsin mött ett så svagt motstånd från Balkan i tävlingssammanhang? Det var ju till och med så illa att målvakten före paus var lagets bäste spelare, i särklass. Detta trots 15 måls differens.

Givetvis var det viktigt att förbundskaptenen Kristjan Andreasson med assistenten Martin Boguist fick en start som gör att de slipper grubbla och känna oro fram i alla fall till lördagens betydligt värre uppgift, Slovakien borta.

Som det nu blev var det ett ypperligt tillfälle att ge debutanten Simon Jeppsson 20 minuters speltid. Han visade att det finns kapacitet även mot tuffare (nåja!) motstånd än det i Handbollsligan.

Liksom andra av de mer eller mindre nya.

Man har sina favoriter av en eller annan anledning. En av mina i handbollslandslaget är Niclas Ekberg. Jag hade en liten uppgift i samband med VM 2011 i Malmö och kom då i regelbunden kontakt med landslagstruppen. Utan att gå in på det negativa, kan jag bara konstatera, att Niclas var den särklassigt mest sympatiske spelaren av alla.

Därför gladdes jag speciellt åt gårdagscomebacken efter det olyckliga benbrottet inför OS. I går visade han vilket brett register han besitter. Att han är vass från kanterna och i kontringarna har vi sett tidigare. I går vågade – förvisso måste det undermåliga motståndet tas med i beräkningen – han skjuta från distans (ett mål) och briljera i inspel (två målgivande). Det påminde om hans genombrott i IFK Ystad för åtta, nio år sedan.

Konkurrensen i massmedias krassa värld är tuff. I går hamnade Simon Jeppsson i strålkastarskenet. Niclas Ekberg hamnade utanför. I min bok hade han inte gjort det. En lysande come back efter skadan.

Satt i går och med ett halvt öga följde fotbollens U 21-final mellan Brommapojkarna och Hammarby, 0—4.

Hammarby vann även U 17-finalen, 2—1 över Elfsborg.

Resonemanget i tv-studion kom in på vilka klubbar som har de bästa akademierna, ett modernt uttryck för ungdomssektion. Efter två SM-guld av fyra på U-sidan nämndes naturligtvis Hammarby. Brommapojkarna hör alltid hemma i dessa sammanhang liksom Malmö FF. Så är det självfallet. Historian visar detta.

Niclas Carlnén, MFF;s vd, konstaterade för en tid sedan att klubbens akademi är bäst i landet utan att presentera några kriterier. Hans uttalande har anammats av andra.

I all anspråkslöshet vill jag påstå: IF Elfsborg är 2016 års framgångsrikaste klubb på pojksidan. Boråsföreningen hade tre lag i final, förlorade förvisso alla tre men denna bredd imponerar i en svensk fotbollsvärld där vikten av att ha en bred grund långt upp i åldrarna poängteras allt mera.

Med rätt marginaler kunde det blivit full finalpott för Elfsborg. I U 21 fördelades finalplatserna i två slutspelsgrupper där segrarna avancerade till final. Elfsborg blev tvåa efter BP med samma poäng men föll på sämre målskillnad, två mål.

U 21-serierna har resultatmässigt i min värld inget större värde. I ena matchen ställer klubbarna upp med lag som nästan håller allsvensk klass, i nästa ett ungt juniorlag. Därav de varierande resultaten. 7—1 kan bli 0—6 mot till synes likvärdigt motstånd i en och samma vecka. Det ger ingen trovärdighet.

Finalresultaten visar på klubbredd.

P 16: AIK—Elfsborg 4—2

P 17: Elfsborg—Hammarby 1—2

P 19: Malmö FF—Elfsborg 3—1

U 21: BP—Hammarby 0—4

BP hade dessutom två lag i semi, Helsingborgs IF, Hammarby, Djurgården och Halmstad BK ett vardera i de tre yngsta klasserna. Det är BP och Hammarby som konkurrerar med Elfsborg om att ha den bästa toppbredden 2016.

Ok, ett guld till Elfsborg hade gett extra glans men i ett framtidsperspektiv tynger tre silver verkligen tungt.

Elfsborg har också visat att man kan förädla sina talanger. I Janne Andersson senaste landslagstrupp finns tre spelare från deras akademi, Oscar Hiljemark, Viktor Claesson och Marcus Rohdén.