Det är galatider i den inhemska fotbollen.

Galor är inte min likör.

Såg dock med ett halvt öga Allsvenskans stora pris, ett samarrangemang mellan C More och fotbollsmagasinet Offside. Med sin stora jury, Allsvenskans alla 16 tränare och lagkaptener samt 32 representanter från massmedia från landets olika delar, ger omröstningen en viss tyngd. Men jag fick en känsla av att ett det åter blev en slagsida åt storstadsregionerna.

Skånes/Malmös jurymedlemmar var Ole Törner från Skånskan och Källspostens Mattias Larsson och Joakim Wall. I min värld en överrepresentation för Malmö, två hade räckt.

I ett fall gjorde juryn det alltför lätt för sig. Det var i graderingen av Årets tränare. Att Janne Andersson, guldtränaren från Norrköping, blev etta var givet men var inte Jörgen Lennartsson och Andreas Alm trots topplaceringarna något av förlorare? De matchar ju lag med resurser.

Vore Gefles Roger Sandberg inte en tränare att belöna? 36 poäng och en tiondeplats med klubbens begränsning i ekonomin är ett bevis på hans kapacitet. Dessutom har han utvecklat Gefles offensiva spel.

Utvecklats har också Sundsvall gjort under Roger Franzén, som även han jobbar med en kärv ekonomi att ta hänsyn till.

Två Norrlandstränare har svårt att hävda sig i två lag som inte finns i det massmediala ljuset.

Även i målvaktsvalet höll sig juryn till de beprövade namnen/klubbarna, Alvbåge, Carlgen och Stuhr Ellegaard.

Unge Jacob Rinne var tveklöst en av de främsta anledningarna till Örebros strålande avslutning.

MFF var inte riktigt nära att få en förstaplats. Markus Rosenbergs bronsplats som främste forward var det bästa. Ett bra bevis på MFF:s allsvenska insats. Vilken grad man sätter på misslyckandet beror givetvis på de förhoppningar man hade i våras.

Tyvärr redovisades bara de tre främsta per kategori i tv-sändningen. Med en så stor jury blir spridningen av poängen stor och det vore intressant att i alla fall få en fembästalista.

Och kanske ge uppmärksamhet och uppmuntran åt de mindre, de åsidosatta.