I går försvann tre av Malmö FF:s allsvenska toppkonkurrentet ur Europa League.

I och med avancemanget via Salzburg i kvalet till Champions League skall MFF spela åtta tuffa matcher ytterligare mot europeiskt motstånd under hösten.

Hur kommer detta att påverka de resterande tolv omgångarna i Allsvenskan?

Naturligtvis en omöjlig fråga att besvara.

MFF får i alla fall det tuffaste programmet. Inte nog med Europamatcherna man har kvar att möta alla sina fem värsta konkurrenter. Samma är det för Djurgården. IFK Göteborg och Elfsborg har fyra toppsexlag kvar på programmet, Norrköping och AIK endast tre.

Dessa inbördes möten är naturligtvis extremt betydelsefulla. Det är sexpoängsmatcher. Men det finns fler hinder, inte minst derbyna, HIF--MFF, Åtvidaberg--Norrköping, förutom det inbördes mötet mellan AIK och Djurgården skall de båda möta Hammarby och så återstår IFK Göteborg mot Häcken på agendan.

På tal om Häcken, seriens mest “obegripliga” lag, skall möta alla topplagen utom Djurgården och har en inte alls ointressant nyckelroll under avslutningen.

Jag ser fram mot en spännande höst i en serie, som jag vägrar kalla Kalle Anka-allsvenskan. Det är lite väl opportunistiskt speciellt för den journalist som skriver om den så gott som dagligen och livnär sig på den. Lika illa av den storklubbsordförande som lanserade uttrycket. Man brukar inte kapa den gren man sitter på och som gett grunden till de senaste miljoninkomsterna.

***

Än en gång apropå Häcken. Under våren spelade laget sina hemmamatcher på Nya Ullevi. Hemmamatchen i våras mot IFK Göteborgs avgjordes på Nya Ullevi, IFK:s hemmaarena inför 9 237 åskådare förvisso mer än vad Bravida arena (något över 6 000) rymmer. Men visst känns det illa planerat att returmötet om någon vecka också spelas på IFK:s hemmaplan. Det här gynnar självfallet storklubben i stan.

Hur tänkte tävlingskommittén?

***

Och hur tänkte man när man placerade MFF--IFK Göteborg nu på söndag, tre dagar efter MFF:s match mot Salzburg och två efter Göteborgs mot Belenenses. Det fanns ju alternativ, exempelvis måndagen och eftersom det inte spelas Europafotboll den kommande vecka hade tisdagen också varit en lämplig dag.

Är jag konspiratorisk när jag tror att C More haft ett finger med i planeringen.

Tv-bolaget vill inte ha konkurrens mellan två högintressanta matcher. På måndag spelas nämligen AIK--Djurgården.

Och fler anhängare från Göteborg kan ta sig till Malmö en söndagseftermiddag än en vardagskväll.

Pengarna styr.

I det här fallet är IFK Göteborg förloraren i MFF:s hittills viktigaste match den här säsongen i Allsvenskan.

Tre dagars rehabilitering mot två är en stor skillnad. Fyra mot tre är betydligt mindre.

Naturligtvis var jag på match i går, det ur alla synpunkter intressanta, spännande och stämningsmättade mötet mellan Malmö FF och Salzburg.

Det mesta är skrivit, i alla fall är alla överord använda.

Men jag hade väntat mig att någon skulle ha kommenterat domarinsatsen. Det fanns anledning, i lika hög grad som det fanns vid matchen i Österrike. Där domaren kom i centrum.

Vi som var på matchen i går hajade väl till när en österrikisk anfallare föll i straffområdet vid 2--0 och tv-bilderna visade tydligt att en straffspark inte hade varit omotiverad. En straff är givetvis inte lika med mål men väl en rejäl målchans.

Den enda kommentar jag hittat i en Malmötidning om domaren är, att en MFF-bloggare/krönikör menar att fyra minuters tillägg i andra halvlek var för mycket. Det fanns många tillfällen att stoppa klockan. Fyra minuter var kanske till och med för lite. Ta insparkarna från alldeles utmärkte målvakten Johan Wiland, de tog mellan 22 och 31 sekunder varje gång. Och insparkarna var många. Wiland slapp undan varning.

Till MFF-bloggarens/krönikörens försvar skall sägas att han i sin presentation medger att han håller på Malmö FF, medan hans kollega i Malmös andra morgontidning ofta -- av någon anledning -- poängterar att han är journalistiskt neutral. Nåja ...

***

Taktik tillhör spelet. Givetvis skall MFF ha allt beröm för hur laget genomförde matchen. Och det fick man utan att någon nämnde ”parkerade bussar” eller kritiserade alla maskningar. Jag förväntar mig att kommande allsvenska gäster på Swedbank bedöms efter samma måttstock som gårdagens MFF.

***

Ser fram mot en intressant höst med fler internationella matcher i Malmö.

Såg i lördags fotbollsmatchen mellan Malmös statistiskt sett genom alla tider näst bästa fotbollsförening IFK Malmö, med över 60 säsonger i någon av de två högsta serierna, mot 2015 års näst bästa lag i Malmö, Prespa Birlik.

Det var en match i division 2, nivå 4, Prespa, grundat 1984 och överlägsen serieetta vann med 5--0. Det är talande siffror.

Men det var också en inblick i en modern fotbollsvärld. Jag har på många år inte sett Prespa, kände knappt igen någon enda spelare men imponerades av några på denna nivå fantastiskt duktiga unga spelare. Prespa har kontakter med några afrikanska akademier och spelarna är i Sverige för att utvecklas och för att vara med om att föra upp Prespa till Superettan. Men kanske framför allt för att bli uppmärksammade och sålda till klubbar till en än högre nivå.

Prespa är ingalunda ensamt om denna politik. Det finns många svenska klubbar som har samma affärsidé. HIF:s kanske främsta spelare på senare år, May Mahlangu och David Accam, kom exempelvis från IFK Hässleholm respektive Östersund. Efter vad jag förstår har det blivit ett bra ekonomiskt utfall för alla parter, inklusive spelarna.

Samtidigt lär det väl finnas många spelare som stannar någonstans på vägen och tvingas återvända till Afrika.

***

Tre av Prespas spelare har testats i MFF:s U 21-lag. Och om jag inte minns fel har även FC Rosengård på senare tid haft spelare som väckt MFF:s intresse.

Man kan fundera vad som sker i den klubb som får ett miljontillskott för en försäljning. Hämtar man in nya spelare från sina samarbetsakademier? Förstärker man med svenska spelare? Eller satsar man på att utveckla den egna ungdomsverksamheten?

För Prespas del finns väl alla alternativen för att nå målet, Superettan. Till hösten tar man ett första steg. Det lät ingen kunna förhindra. Samtidigt är nästa steg stort. Dessutom är ju risken uppenbar att man förlorar några av sina mest tongivande spelare. Det är ju en del av affärsidén.

Klubblojaliteten är ju inte heller generellt speciellt utbredd i denna region.

Det kan vara ett dilemma för de bestämmande.

***

FC Rosengård har varit en del av denna spelarkarusell, som rått under många år. Listan över spelare som representerat två, tre eller till och med flera av regionens division 1-, 2- och 3-klubbar är lång. Lunds BK, Rosengård, LB 07, IFK Malmö, IFK Klagshamn, Höllviken, Prespa och BW 90 plus några till har varit klubbadresser för en och samma spelare i många fall.

Av artiklar i dagens tidningar att döma vill FC Rosengård, det gäller herrsidan, för sin del bryta detta mönster och satsa på en egenproduktion och om tre till fem år nå Superettan. Erfarenheten säger att tre år är en utopi. Det gäller också att behålla en stomme kvar, när man inte längre vill vara med spelarjakten under vinteruppehållet. Klubblojalitet?

Historien förskräcker. Föreningar som av fri vilja eller av ekonomiska skäl hoppat av karusellen har snabbt dalat i seriesystemet. Lunds BK är på väg, LB 07:s herrlag är i fritt fall, IFK Klagshamn har hejdat raset i femman. Trelleborgsklubben Pelister och Asmundtorp är två andra föreningar som tabellmässigt fått lida för sina orealistiska satsningar. Kanske mår man förhoppningsvis inom föreningen psykiskt bättre.

FC Rosengård har svåra avvägningar att göra.

***

IFK Malmö då, alltså fotbollsmässigt? Har inte sett laget på två och ett halvt år så jag kan givetvis efter ett enda besök inte bedöma standarden. Men trots 0--5 visade så många spelare kvalitet att risken för direkteliminering nog är liten.

Om nu turbulensen i spelarleden inte trappas upp.