Det är skolavslutningsdags och betygen är satta.

Numera får endast utbildade, behöriga personer ge sina skriftliga omdömen. I fotbollens tidningsvärld är det annorlunda. Vem som helst sätter sina betyg. Ofta blir det väl helt okej – vem är jag att påstå att det är min åsikt som är den rätta? Jag är intresserad av hela Allsvenskan, har sett kanske över 40 matcher hittills den här säsongen (jag medger, nördigt!) och tar då och då del av kvällstidningarnas betygssättningar. Det är mer än Malmö FF som intresserar mig. Vidgade vyer är aldrig fel.

Men ibland undrar jag hur de spelare känner sig som får sin yrkesskicklighet efter varje match bedömda av – jag vågar säga det – i fotboll mycket okunniga journalister. Inga namn, men det finns flagranta exempel. Namn går ofta före prestation i betygsättningen. Samtidigt förstår jag svårigheten att kunna granska minst 22 spelare och då inte minst de i bortalaget. Men när det skiljer två getingar, postryttare, plus, c:n, eller vad det nu kan vara, på samma spelare undrar man vilken tilltro man kan sätta på betygen.

Att resultat går före prestation är odiskutabelt. Det finns skrämmande exempel på att mycket jämna matcher med ett marginalavgörande gett en snittskillnad på en ”poäng”. Det ger inget förtroende.

Lika lite som en kollektiv betygsbestraffning – en mig närstående tidning hemfaller gärna åt detta – efter en för redaktören/redaktörerna smärtsam och oväntad poängförlust. Åtta av elva spelare behöver inte vara underkända efter 0—3 mot ett för dagen bra och effektivt Häcken.

Att redaktionerna lägger ner tid och kraft på sina betygsättningar är givetvis för att det engagerar läsarna, ger underlag för diskussioner.

Men för professionella yrkesutövare bör de egna känslorna -- i båda riktningarna – inte få ta så stor plats som de ibland får.

Okunnighet är en annan fråga.

Generellt borde en redaktionsdiskussion inte skada.

Jag var på begravning i går.

Det var ett värdigt avsked av min klasskamrat från de första sex skolåren och min idrottsvän under resten av livet, ”Kirre”, Eric Wettréus (Andersson).

En strålande försommardag, lummiga Östra kyrkogården och fridfulla, vackra Sankta Gertruds kapell.

Ett dödsfall, en begravning är vemodigt men framkallar samtidigt fantastiska, strålande, roliga minnen. Och funderingar över hur livet sett ut om inte just en speciell händelse inträffat.

1952 och 1953 byggde man om Skurups idrottsplats med kolstybbsbanor för friidrott. Sådana byggde man på den tiden även i de mindre orterna. Svedala, Vellinge, Anderslöv, Vollsjö, Sjöbo, Köpingebro, Hörby och Kivik, det var orter man tävlade i under 1950-talet. Några av dessa friidrottsanläggningar finns kvar, de flesta har dock försvunnit.

För några av oss Skurupspågar i 13- 14-årsåldern var en ny fin idrottsplats en ny lekplats. Det fanns ingen organiserad ungdomsidrott under den första hälften av 1950-talet. Spontanidrott -- fast det ordet fanns inte då -- var det som gällde. I Skurups AIF fanns det ett 16-årspojklag i fotboll. På ett vindsutrymme på Hotellet kunde man spela bordtennis i regi av Skurups BTK men det var mestadels interna tävlingar för oss unga. Den tredje idrottsklubben var Skurups SK, brottarnas förening, men att ha organiserad träning för yngre tonåringar var otänkbart.

Friidrotten blev ett nytt alternativ. Tyvärr flyttade den ledare som tog hand om oss det första året till Olofström och vi stod utan vuxen hjälp. Men vi var fångade av den bästa av idrotter. Vi ett gäng 15-åringar tog hand om det själv inom Skurups AIF, fick lite ekonomisk hjälp men allt annat fick vi klara själv. Det var att ställa banorna i skick, gräva gropar till hoppen och att vara funktionär vid tävlingar vi själva deltog i. Några gånger var jag själv starter i ett stafettlopp över 1 000 meter, där jag sedan skulle springa sista sträckan 400 meter.

Allt gick och vi hade förbannat skoj.

De första åren var det mestadels interna tävlingar i alla grenar utom hinder och slägga. Tävlingsutbytet för ungdomar -- det var mest pojkar -- under 16 år var klent. Så småningom började vi som juniorer att tävla i det skånska seriesystemet för seniorer. Det fanns i Skåne vissa säsonger tre nivåer med sex lag/serie, som möttes en gång/år. Skurups AIF avancerade till den högsta Skåneserien och mötte bland annat IFK Lund. Det var stort.

Ett år blev SAIF bäst i Skåne i DM för juniorer, när man räknade poäng för de tre främsta i alla grenar. Före MAI och Heleneholms IF! Skurup blev det mycket tack vare duktiga hoppare i de nu utdöda grenarna stående längd och höjd. Några lördagar under året fick vi på nåder tillträde till Skurups enda gymnastiksal för våra tävlingar. Vi ville naturligtvis också hoppa ”riktig” höjd men inte fanns det någon hoppbädd att landa på. Vi tiggde ihop ett antal uttjänta vanliga sovmadrasser, förvarade dem på en vind i en fastighet några hundra meter från Folkskolan. Varje tävlingsdag forslade vi madrasserna fram och tillbaka.

I dag låter det som om ett gäng grabbar i 10-årsåldern skulle kunna göra något sådant. Men vi var faktiskt runt och till och med över de 20.

När Kirre de senaste åren blev allvarligt sjuk träffades vi lite oftare och alltid blev det prat om friidrottsåren i Skurup och minnena av när han egenhändigt snickrade ihop en prispall eller när han göt en diskusring -- förvisso kanske världens mest ojämna -- på Skurups idrottsplats.

Våra samtal utmynnade dok alltid i:

-- Åren i Skurup var de roligaste i vårt friidrottsliv.

Trots att vi båda efter flytten från Skurup fortsatte en bit in på 2000-talet som ledare på både klubb- och skånsk distriktsnivå. Kirre i MAI, Malmö Veteranfriidrottsklubb och IK Pallas, jag i Heleneholms IF.

Våra ledaruppdrag slutade i stort på samma gång. När en av de största veterantävlingar som arrangerats i Sverige EMG, European Masters Games, avgjordes 2008 i Malmö var jag tävlingsledare för friidrotten, Kirre för den svåraste och mest tidskrävande grengruppen, kasten.

Två pågar från Skurup, delvis ansvariga för något så stort som EMG. För oss kändes det i alla fall stort.

Hur hade våra liv sett ut om det aldrig byggts någon plats att leka friidrott på just de år vi var som mest mottagliga för något nytt i idrottsväg?

***

På begravningen fanns även ”Piller”, Jan Ulfshög (Nilsson). Piller fick han heta för han bodde i Apotekshuset. Han gick i samma klass och var med i samma friidrottsgäng. Senare ägnade han sig åt tennis som ledare i Vellinge TK och Skånes Tennisförbund. Det har han gjort i en herrans massa år.

Jag satt där i kapellbänken och funderade:

-- Vilken miljö skapades så att tre grabbar från samma klass ideellt lagt ner upp mot 150 år på att vara idrottsledare?

Mitt svar: Vi hade så djävla roligt!

Elitidrott är av naturen resultatfixerad.

Prestationen bakom resultaten blir underordnat. Speciellt i massmediavärlden.

Det här är funderingarna dök fram i samband med Malmös fem senaste allsvenska matcher. Tre matcher utan vinst, följda av två segrar. Svackan var nu definitivt borta, den negativa trenden bruten, och så vidare. Så lät det på många håll. Och det faktiskt redan efter det första svårbedömda mötet mot ett sällsynt dåligt jumbolag från Åtvidaberg.

Men har MFF:s prestation varit så mycket bättre i de två senaste matcherna än i de två föregående? Jag tycker inte det. Skillnaderna i såväl ord som siffror har dock varit stora. Större än de marginaler som MFF hade med sig nu i Geflematchen. Segermålet hade många ingredienser i det jag kallar marginaler och visst studsade bollen rätt även vid Erdal Rakips mål. Det var den tredje skottreturen i samma sekvens som hamnade hos en MFF-are med allt vad det innebär om någon decimeter hit och decimeter dit i en massa av spelare från vardera laget.

MFF har den här säsongen gjort många mål just efter ”flipperspel” i motståndarnas försvarszon och det är givetvis en styrka att våga trycka på med många spelare i det område varifrån man gör mål.

***

Jag är helt övertygad om att om det blivit kryss i Gefle i går hade snittbetyget på MFF blivit något snäpp sämre. Trots att prestationen i stort varit den samma.

***

Den senaste tidens sämre insatser av MFF har inneburit att journalistklanen kring laget nu insett att den tidiga säsongens överord nu nog bör modifieras högst väsentligt. I våras fanns det till och med någon som på allvar menade att MFF:s reservlag mycket väl hade kapacitet som ett mittenlag i Allsvenskan.

Att vara jordnära är aldrig fel.

***

Ofta matas man uppgiften om det starka hemma-MFF. Men är de så? Nej, MFF:s styrka är att man är så bra borta. I fjor kom MFF trea i hemmatabellen, etta i bortatabellen. Laget tog 31 poäng hemma lika många borta.

I år har laget 13 poäng på sex matcher i Malmö, elva på lika många försök utanför Swedbank.

Så detta är en myt, som så många andra när man inte orkar kolla.

Ändamålen helgar medlen.

Jag använde uttrycket för en tid sedan. Nu är det tid igen. Jag tänker på den varning MFF-backen Yotun provocerade fram i gårdsmatchen mot Åtvidaberg bara för att bli avstängd i en match han likväl inte kan medverka i, eftersom han skall spela i Perus landslag.

Jag är inte upprörd, bara ledsen och besviken. Fotbollen behöver inte ytterligare en negativ diskussion -- även om denna hamnar under etiketten ”mindre”. FIFA-skandalen, bengalbränningara, supporterslagsmålen, spelskandalerna med matchfixning, de upprepade filmningarna, det räcker.

Jag har aldrig i mitt långa liv som fotbollsåskådare sett en tränare som varit så glad som MFF:s Åge Hareide efter att spelare snackat till sig varning.

Hans beteende var ytterligare provocerande.

I kommentarerna heter det att Yotun tog sin varning på rätt sätt; han skadade ingen. Men i fortsättningen lär förmodligen den uteblivna avstängningen likväl ha sin betydelse. En tredje ”riktig” varning för Yotun är väl inte helt otänkbar och att då slippa ett straff missgynnar en tredje part, MFF:s motståndare i kommande omgång.

Det här kan också sättas i system. Ponera att Jo Inge Berget, en annan MFF-spelare, stått på två varningar och förstått att hans ljumskskada förhindrade spel två dagar senare mot Gefle. Hur lätt hade det inte varit att vid en frispark sabotera spelet och ådra sig en varning.

Okej jag är konspiratorisk men också luttrad i en alltmer cynisk idrottsvärld där bombastiska uttalanden om Fair play ofta klingar falskt.

Och där ändamålen helgar medlen.