För oss friidrottsintresserade har alltid Finnkampen varit något stort.

Den tillhör klassikerna under ett året. Lite av glansen har förvisso försvunnit. Allmänhetens kunskap – även min – har minskat. Tidningarnas minskade utrymme för friidrott ger inte samma kännedom om lagen.

Under 1950- och 1960-talen (de år jag minns bäst) skrev Idrottsbladet så mycket om friidrotten i Finland och Sverige att man kände till det mesta om alla i de båda lagen. Det var en sport att själv göra en kalkyl och jämföra den med vad IB:s legendariske friidrotts- och skidexpert Sven Lindhagen tippade och så naturligtvis med det reella utfallet.

Inför Finnkamper under 1990-talet fick jag i Sydsvenskan några gånger i uppdrag att tippa gren för gren med en kort kommentar. Så stor bedömdes intresset vara inför tv-sändningarna. Det var en självklarhet att de större tidningarna sände egna medarbetare till landskamperna för att bevaka de lokala friidrottarna.

Förutsättningarna inom tidningsvärlden är förändrade. Mina morgontidningar får nu förlita sig på en TT-text utan den minsta lokala känsla.

***

Finnkamp är just kamp, hen mot hen. (Kan man skriva så utan att bli påhoppad?). Resultatnivån är av underordnad betydelse. Det är poängen, placeringen, som betyder något.

De aktiva betonar gång på gång det stimulerande i att tävla i lag.

Är det då inte underligt att i en krisande skånsk friidrott det inte finns en enda lagtävling för ungdomar eller ens någon form av mästerskap i stafett.

(Jag räknar inte den riksomfattande Kraftmätningen för 15-åringar.)

”Alla” pratar om det positiva med laggemenskap även i en så individualistisk idrott som friidrott. Men varför inte då göra något?

Börja i 12- till 14-årsgrupperna (i de äldre årsklasserna är det för sent, där finns inget underlag.)

Vad är det som hindrar?

Jag sticker ut hakan: Brist på engagemang och vilja hos alltför många tränare och ledare.

***

Malmö FF förlorade i går sin endast andra match i årets Allsvenska. Genast underkänns insatsen mot Djurgården. ”Bort”-förklaringarna är många, det tuffa matchandet, baksmälla efter det utmärkta mötet mot Saltzburg och – det mest kufiska – Djurgårdens tidiga mål. Det finns förmodligen fler.

Men handen på hjärtat: Hur många gedigna 90-minutersmatcher har MFF gjort i höst i Allsvenskan? De första halvlekarna har ofta varit mediokra och laget har legat under eller haft oavgjort men med skicklighet och de nödvändiga marginalerna har MFF lyckats undgå förluster.

Att man inte lyckades i går berodde på Djurgården är ett av seriens bättre lag. Jag har i tv sett många av lagets matcher och vågar påstå att Djurgården är ett av lagen som haft sämst poängutdelning i förhållandet till sitt spel.

Så enkel kan också MFF-förlusten förklaras.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I dag blir det mycket sport i tv. Något får jag betala via skattsedeln, annat via en betalkanal. Allt kostar. Sydsvenskan har i dag en krönika, signerad Max Wiman, där han diskuterar handbollens/bolaget Infronts problem och affärsmetoder. Några s...

Tidningsmorgnarna är inte som förr, som de varit i över 70 år av mitt liv. Jag talar som trogen läsare av Sydsvenskan och dess sportsidor. Den tidigarelagda tryckningen har gjort att händelser efter klockan 21 inte finns att läsa i den tidning, jag...

Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll. Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa. Min lilla ...

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går. Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg. Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken. Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta...

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll. Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern L...