Jag var på fotboll i går, den allsvenska dammatchen FC Rosengård—FC Linköping 1—3.

En anledning var att få se Caroline Seger spela i alla fall några minuter före avresan till VM-slutspelet. Det blev, tyvärr måste jag skriva, inte så. Vad jag tycker om det, behåller jag för mig själv. Att ha åsikter om hennes medverkan eller inte är att röra sig på minerad mark. Det har jag märkt.

Men det fanns mer att vara besviken över. Och då tänker jag inte på den rättvisa Rosengårdsförlusten. Nej, det var den matta stämningen runt planen, brist på engagemang bland åskådarna. Lite hårdraget hördes publiken bara två gånger, dels när den duktiga kvinnliga speakern (tydlig klar stämma) berättade att Häcken låg under med 1—0 mot Örebro och dels när Olivia Holdts påpassliga och tekniska långskott gav 1—1.

I övrigt var det tyst, inget stöttande engagemang när hemmalaget hade perioder med ett visst tryck till både kvittering och senare reducering.

Och eftersom Linköping inte hade någon röststark supporter på plats blev det dessutom nästan ödesdigert tyst över Malmö ip vid östgötskornas tre mål.

Herrallsvenskans ökande intresse tillskrivs till stor del den stämning supportrana skapar. De större klubbarna bidrar också med stora bortaföljen.

Dessa ingredienser saknar damfotbollen i stort helt. Men det finns positiva tendenser. Hammarby och Piteå har hyggliga siffror. IFK Norrköpings entré i Allsvenskan har vitaliserat intresset i Östergötland, derbyna mot Linköping sågs av totalt 16 000 personer. På tv verkade stämningen vid dessa matcher hög.

Vi var strax över 1 000 åskådare på plats i går, förvånansvärt många kvinnor (jämfört med för några år sedan) men åldersstrukturen, då gäller det både män och kvinnor, var inte den som höjer sin röst på en idrottsarena.

Damfotbollen behöver en yngre supporterkultur.

En dyster atmosfär, som en i går, gynnar inte publikutvecklingen.

Men som min kvinnliga bänkgranne påpekade: Vi hade i alla fall tur med vädret.