Det är svårt att jämföra.

Kanske speciellt i idrottens värld. Betingelserna är så olika,

Men en aktuell fråga har fått mig att fundera: Varför har skånsk simning lyckats med som min älskade friidrott (ur skånsk synvinkel) inte klarat av?

I veckan avgjordes SM simning, nästan helt obemärkt i min tidning Sydsvenskan. I föreningstävlingen, där simningen verkligen belönar topp och bredd, var det fyra skånska föreningar bland de sju främsta, 4) Helsingborg, 5) Malmö KK, 6) Poseidon (Lund, 7) Landskrona. Ytterligare åtta klubbar tog poäng.

Det imponerar på mig.

I friidrott finns en elitklubb, Malmö AI, sedan IFK Helsingborg av ekonomiska skäl lagt ner sin elitinriktning. Det finns inte heller på kartan att tolv skånska friidrottsföreningar skulle ha seniorer bland de 16 främsta på ett SM.

Återväxten verkar också säkrad, Malmö KK var bästa juniorklubb, 3) Helsingborg, 11) Poseidon, 12) Kristianstad plus så ytterligare nio föreningar på listan.

Men även simningen har sina ”vita fläckar”. I 25 år var jag ansvarig för den idrottsliga delen av Skåneidrottens årsberättelse och har då skrivit om bra elitverksamhet i Ystad, Trelleborg och för inte så länge sedan var Ängelholm och Höganäs på gång. I veckans SM såg man knappt till klubbarna från dessa orter.

På riksplanet saknas en storklubb i Göteborg. S 02 finns på 32-andra plats i klubbtävlingen med noll medaljer. Elvan Mölndal med två seniorbrons räddade delvis regionens simmarära.

***

Som vän av stafetter (och lagtävlingar) är jag imponerad över antalet startande lag både bland seniorer och juniorer. På juniorsidan hade mixedloppet över 4x100 fritt 28 startande lag, sju var skånska. I övrigt varierade det mellan 25 och 15.

På seniorsidan mellan 26 och 13.

Att jämföra med friidrottens mellan tre och högst tio startade lag är förstås inte rättvist. Friidrottens stafett-SM är en separat tävling, simningens lopp ligger insprängda i de individuella loppen. De aktiva finns på plats och det är ju också så att en allroundkunnig simmare kan deltaga i alla fyra loppen och en duktig junior även i seniorklassen.

Detta till trots är jag som friidrottare imponerad simningens stora startfält.

Speciellt som min filosofi för en bra löpbredd går genom mycket stafettlöpningar. Och i övriga friidrottsgrenar genom lagtävlingar för ungdomar.

Två sätt att inspirera ungdomar och skapa bredd och klubbkänsla som till stor del försvunnit i skånsk friidrott.

Optimism tillhör idrotten.

Liksom positivism.

Men det skadar inte med realism.

Jag funderade i dessa termer i samband med Europacupen i lagfriidrott i förra veckan. Det blev bara för mycket av optimism och positivism från tv-kommentatorerna Jacob Hård och Ahaji Jeng. Och inte minst från förbundskaptenen Kajsa Bergqvist. Hon använde alla de superlativer som finns, till och med lite kryddade. Det gick liksom inte att misslyckas för de enskilda friidrottarna. En bra placering och ett bra resultat fick sitt berättigade beröm. En sämre insats, långt från pers, fick också beröm om placeringen var bättre än statistiken visade. Det var med andra ord konkurrentens misslyckande som var det positiva, inte den egna insatsen. I längden blev det för tröttsamt.

Jag medger att jag var sparsam med mitt tittande på tävlingarna, men sammanfattningarna lyssnade jag på.

Lite mer realism hade inte skadat.

***

För hur mår egentligen svensk friidrott?

Breddmässigt ur seniorsynpunkt dåligt. Min vän Kenneth Riggberger hade i veckan ett inlägg på Face book, där han konstaterade hur illa det var i Skåne i kastgrenarna. Han hade kunnat fylla på med alla hoppen och de flesta löpsträckorna. De som under åren följt mina blogginlägg kan inte blivit överraskade.

Friidrotten har tappat den skånska landsbygden. Vi lär inte få se svenska mästare och landslagsmän/kvinnor från Skurup, Sjöbo, St Olof, Staffanstorp, Osby, Knislinge, Tyringe, Vittsjö, Åstorp, Sösdala, orter tagna ur mitt skröpliga minne som under mina 70 år inom skånsk friidrott fostrat elitaktiva av landslagsklass. Det finns förmodligen fler samhällen i Skåne som haft elitidrottsmän men som nu är utan såväl friidrottsförening som banor och då definitivt inte moderna allvädersbanor.

Men Skåne är inte ensamt om förminskade friidrottsaktiviteter.

***

Svensk friidrott har omorganiserat sina distrikt. Det finns numera endast nio. Förbundet har en välskött statistikavdelning (tyvärr med betalvägg) och varje distrikt har sin egen statistik. Med andra ord är det lätt att analysera de olika landsdelarnas styrkor och svagheter.

Skåne är inte ensam förlorare på seniorbreddsidan.

Ta Gotland, tillhör i dessa sammanhang Stockholm, man har ett hyfsat brödrapar på sprint. Det är allt. På damsidan har en ung tjej hoppat 10.49 i tresteg. Lite hårdragit, inga damer/tjejer ägnar sig åt friidrott på Gotland,

Ett annat exempel på en tynande verksamhet är Norra Norrland, Norr- och Västerbotten, med städer som Umeå, Skellefteå och Piteå, alla historisk förknippade med bra svensk friidrott.

 I den aktuella årsstatistiken finns det ingen aktiv, varken dam eller herre, som ens är i närheten av att tillhöra svenska eliten.

I herrarnas hoppgrenar har NN:s nuvarande etta nått: höjd—1.88, stav—2.46, längd 6.26, tresteg 9.31

I kast: kula—9.83, diskus—44.38, slägga--45.50, spjut—65.65.

Det ser lika illa ut bland damerna.

Tyvärr finns det även andra distrikt där några grenar visar på samma usla både bredd och topp.

***

Detta är en sann bild av svensk friidrott. Friidrotten har fördelen av att det med sina många grenar alltid finns något positivt att hänga upp en kommentar eller ett referat kring. I dag ser vi fram mot att se Armand Duplantis och Daniel Ståhls tävlingar på Stockholms stadion. Dessa två världsstjärnor kommer att få rubrikerna. Och förhoppningsvis får även några andra svenska ungdomar några uppskattande ord på vägen.

***

Johan Storåkers, ordföranden, och Stefan Olsson, generalsekreteraren, är flitiga på sociala medier, men de berör i stort enbart det positiva inom den svenska friidrotten.

Kajsa Bergqvists framtoning efter Europacupen ligger i samma härad.

Som sagt optimism och positivism är viktigt i all verksamhet. Men det är även realism.

Svensk friidrott har stora utmaningar framför sig.

I regioner med hyfsat befolkningsunderlag och på landsorten tappar friidrotten kontinuerligt mark.

I min värld på sikt förödande.