Det är ett kärvt läge för Malmö Redhawks i SHL, herrarnas högsta serie i ishockey.

Gårdagsförlusten, 3—0 till Timrå, i Malmö arena var smärtsam. Analyserna spretade både bland tränare, spelare, journalister och inte minst bland alla ”experter” på sociala medier. Ja, bland de sistnämnda var åsikterna förstås ganska så likstämmiga: Allt var uselt!

Jag har sett några matcher nu. Erkänner utan omsvep att jag är ganska okunnig i ishockeyns finesser. Men jag vill det skall gå bra för Redhawks och då inte minst för Percy Nilssons skull. Han, byggherren, förtjänar SHL-hockey i sin fina gåva till regionen och dess nöjesliv.

De insatser jag på sistone sett av Malmölaget har visat att lagets placering i serien är vad prestationerna visat. Bristerna är uppenbara, även för ett ovant hockeyöga. Jag medger att jag generaliserar, men det finns för många osnabba spelare och alltför många passningar ”sitter inte på bladet”. Snabba, vägvinnande kombinationer är få, beroende både på dålig kvalitet hos passningsläggaren och dålig teknik hos mottagaren. Vi pratat elitidrott, där alltför många brister ger tuffa negativa effekter.

Det här är min amatöranalys över varför Malmö Redhawks hamnat i detta utsatta läge.

Många efterlyser mer vilja i laget. I en serie över 52 matcher ger skicklighet betydligt större utdelning än all vilja i världen.

Malmös många gånger primitiva offensiv beror i stor utsträckning på bristande kreativitet. Man litar mer på slumpens skördar än på egen konstruktivitet.

I all dysterhet resultatmässigt från gårdagen måste man addera den klena åskådarsiffran. 3 969 personer på plats vid Redhawks viktigaste match på länge måste också oroa de bestämmande.