Lite lösa tankar efter helgens Finnkamp i friidrott.

Såg den på tv.

Att producera friidrott på tv är svårt. De som refererar är beroende av en kunnig producent. Det hör ju också till saken att vid internationella tävlingar har de olika nationerna olika intressen. Men som att vid Brysselgalan i fredags inte direktsända Armand Duplantis världsrekordförsök är tjänstefel.

Friidrott i tv är otympligt. Det går inte att följa allt, inte allt i just det skede det händer. Just i Finnkampen märks bristerna. När den jämna herrkampen avgjordes var längd en nyckelgren. Tv visade bara toppstriden, inget om kampen bakom täten, en strid som är Finnkampens nerv. De tre kommentatorerna hade inte heller koll på läget. En klar brist.

Det kom mig att tänka på ”den gamla goda tiden”, radiotiden, 1940- 50- och början av 60-talet, då jag mest intensivast följde landskamperna. Hyland, Strömmer och Björklund (för det var väl dom?) hade stenkoll på alla grenar tillsammans med någon kunnig bisittare som protokollförde vad som hände i teknikgrenarna. Poängställningen var alltid aktuell

Är tre kommentatorer och en innerplansintervjuare verkligen nödvändigt? En bisattare med uppgift att kolla vad som skedde utanför kamerabilderna hade gett en bättre bild av den dramatik som faktiskt fanns.

Det var annars väldigt få grenar med den placeringsspänning som ger nerv i en landskamp. Det var på herrsidan inte mindre än åtta 16—6, grenar av 18. Alla fyra kastgrenarna, två till vardera, blev klara tripplar.

De många klara poängdifferenserna beror på att den så kallade toppbredden, och det gäller båda nationerna, har minskat. Sett över tid och i alla grenar.

Tittade på åren 1984, 1994, 2004 och 2014 och noterade då att trippelvinsterna på herrsidan var 2, 1, 5, 6 och alltså 8 2020.

På damsidan 1, 2, 1, 3 och 4.

Alls icke vetenskapligt men en utveckling som pekar fel för dem som vill ha en jämn match totalt över 2x20 grenar men också i alla de 40.

Det minskade publikintresset – jag räknar naturligtvis inte in årets pandemimöte – på arenorna de senaste åren är naturligtvis oroande. Både Finland och Sverige behöver den här klassiska landskampen.

Ur ekonomisk synvinkel, som PR mot allmänheten (många tv-tittare) och inspirationskälla för skiktet under den internationella eliten är ovissa Finnkamper/Sverigekamper ovärderliga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett silver och ett brons blev den skånska utdelningen vid Final four i basket för juniorer och ungdomar, som avgjordes i helgen i Uppsala. Men ack så nära Eos U 21-lag för flickor var ett guld. Lundatjejerna förlorade finalen mot Alvik med 90&mdash...

Varför är de alltid samma visa i MFF-land när laget förlorat? Som nu efter Elfsborgs 3—1-vinst i går. Till MFF-land räknar jag in Sydsvenskans sport, den enda Malmöbaserade tidning eller site jag läser regelbundet. Det är alltid MFF som gör...

I helgen avgörs Final Four i basket, slutspelet i J- och USM. I Uppsala samlas 40 lag, uppdelade i 10 grupper, från hela landet. Det där med hela landet är förstås en sanning med en stor portion av modifikation. Svensk ungdomsbasket på den här ni...

Sex raka vinster och 18—1 i målskillnad är givetvis ett styrkebesked. Malmö FF:s inledning av Allsvenskan har varit övertygande. Lovorden har haglat över tränare och spelare. I de allra flesta fall är berömmen berättigade. Men i framgångsti...

En bit in i maj avgörs SM-finalerna i handboll. Sedan Ystads IF snabbt hämtat sig från utklassningsförlusten mot Önnered lutar det åt en finalserie mellan Sävehof och YIF på herrsidan. Bland damerna är det lite ovissare vem som skall bli motstånd...