Såg i helgen ett dramatiskt fotbollskval till division 2 mellan IFK Malmö och Laholm.

Efter förlängning och ett 3—3-mål alldeles i slutet lyckades IFK hålla sig kvar i tvåan. Vi var över 300 personer på plats på den tillfälliga hemmaplanen, Malmö ip. Det fanns några spelare från tidigare generationer, några från 1960- 70- och 80-talen och faktiskt en hel del från de senare säsongerna.

Det var viktigt att IFK höll sig. I dagens Fotbollsmalmö, där det inför varje spelår är ”tio ut och tio in” i många, många klubbar, innebär en degradering oftast att det blir minus i summeringen.

Och dagens IFK Malmö står fotbollsmässigt på en lös grund. Det finns en seniortupp och fem pojklag, det äldsta ett 13-årslag. I fjor hade man två juniorlag men de försvann, ingen ville spela i en reservlagsserie. Så ser det generellt ut i Malmö. 2018 hade endast sju klubbar B-lag som fullföljde sin serie.

IFK har också drabbats av den Djungelns lag (se tidigare inlägg!) som råder i stan, hela ungdomslag med tränare har försvunnit till konkurrentklubbar.

Organisatoriskt och ekonomiskt (ja, faktiskt, men förstås inte utan problem) ser det från min horisont bättre ut än på bra länge. Styrelsen har en långsiktig plan. Och IFK Malmös sociala projekt är värda uppmärksamhet.

I en förening utan någon anställd finns det ett gäng trogna medlemmar, damer och herrar, som ger service till spelare och fixar det mesta kring matcherna. Allt ideellt förstås.

Så ungefär ser dagens IFK Malmö, Fotboll ut.

***

När det går dåligt för ett lag ifrågasätts alltid tränaren och hans stab. Nils-Erik ”Nisse Bagare” och hans assistent Ola Severin har givetvis inte undgått kritik. Jag är inte kapabel att bedöma deras kapacitet på denna nivå.

Efter att ha sett elva matcher av olika betydelse vågar jag dock påstå att kvaliteten på truppen är alltför låg för att bli ett topplag på division 2-nivå. Det fattas teknik, spelförståelse och inställning på alltför många spelare.

 Man säger att en tabell aldrig ljuger. Därför blev det som det blev, en negativ kvalplats. Med en marginal fel kunde det blivit direkteliminering, med en rätt studsande boll ett säkrat kontrakt före kvalet.

Som hade det goda med sig att det blev några 10 000 kronor i entréavgifter.

***

IFK Malmö har en fotbollstradition. Totalt 61 säsonger, 13 plus 48, i de två högsta serierna skojar man inte bort. Tradition är på många sätt en styrka, men samtidigt en fara. Det ligger i den optimism som finns inbyggd i idrotten att nå högre, att bli bättre. För IFK Malmö är ett naturligt – och kanske på sikt realistiskt – mål att åter bli Malmötvåa, vilket man varit under de flesta av de senaste 100 åren. Och att bli tvåa på en högre plattform än division 2.

Men dit är steget långt från den nuvarande positionen.

Division 1 är en dyr serie. Alla spelare måste ha kontrakt, minst 10 000 kronor/år. Dessutom måste man betala så kallat utbildningsbidrag till moderklubben för de spelare under en viss ålder som signerar sitt första kontrakt. Det är ett invecklat system och för en förening utan egenproduktion kan det bli kostsamt om man önskar unga och utvecklingsbara spelare. Nya avtal är på gång inom elitfotboll med större ekonomisk  resurser till lagen i de högre serierna. Och dit hör inte division 1.

Ett steg upp i systemet från ”tvåan” är långt och dyrt. Och det kommer att innebära ett tungt, mångårigt arbete från grunden,

Det kan vara bra att veta för de IFK-anhängare som drömmer om en återkomst till elitfotbollen.

PS

För information för dem som inte vet: Jag är medlem i IFK Malmö, från de 1/7 1978 till den 31/12 1980 var jag klubbdirektör (fint, va?)  i IFK och har varit styrelseledamot i både fotbollsklubben och handbollssektionen.

Därför kan texten kanske tolkas som en partsinlaga.

DS