Det är mycket handboll nu.

EM för damer och herrarnas Handbollsliga.

Decemberdimman lyses varje år upp av ett mästerskap för damer, antingen ett VM eller ett EM. Alltid en av idrottsårets höjdpunkter. Kanske främst EM med 16 jämna lag med ovissa matcher. Det är trångt i den europeiska toppen. Här finns inga ”slagpåsar”. De flesta matcherna lever in på slutet.

Det har inte minst Sveriges båda matcher visat, 29—30 mot Danmark, 22—21 mot Serbien.

Jag har alltid haft en speciell vurm för aktiva, som lite från undanskymda platser i hierarkin, gör en avgörande insats i viktiga ögonblick. Så jag gladdes extra, när spänningen släppt, åt att målvakten Filippa Idéhn och segerskytten Jenny Alm fick sina välförtjänta timmar i det massmediala ljuset.

Filippa och hennes kollega Johanna Bundsen är två duktiga målvakter utan det där lilla extra och den stabilitet som gör en världsmålvakt. Men självfallet är de skickliga. Annars får man inte jobb i två europeiska toppligor, den franska och danska.

Filippa var ju faktiskt nära att fixa poäng i Danmarksmatchen. Hon räddade två straffar på slutet och gav Sverige en möjlighet att nå oavgjort. Skönt för henne att det nu blev full pott.
Men främst värmdes mitt handbollshjärta av att Jenny Alm fick ”hjälterollen”. I stort sett har hon i landslaget alltid varit tvåa i sin position, först bakom Linnea Torstensson och senare bakom Jamina Roberts.

Men alltid har Jenny varit den som från bänken jublat tydligast åt bra svenska prestationer, peppat och visat den attityd som är så viktig i ett lag. Hon har gett energi till sina lagkamrater. Många gånger nog så viktigt i ett lag, där det under en match finns fler spelare på bänken än på plan och där speltiden varierar kraftigt. Hon har accepterat sin plats i truppen.

Jenny Alm sprider glädje i det ”leende landslaget”.

Och förresten förstår jag inte varför ett leende, när man utövar det trevligaste man vet, inte kan vara förenlig med vinnarinstinkt. Två EM-matcher, samma leenden, samma inställning, samma lag. Ena gången en uddamålsförlust, den andra ett nederlag med ett mål.

Så är idrotten. Kanske speciellt ett EM i handboll för damer.

Och det är nära två veckor kvar av denna fest.

 

Lars Ström

5 december 2018 09:06

Bra svuret! Kaxiga MFF har, som jag skrivit tidigare, nästan inga supportrar utanför Skåne.

Magnus Månsson

5 december 2018 09:07

Jag har många bekanta runt om i Sverige som delar din uppfattning.
MM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I dag blir det mycket sport i tv. Något får jag betala via skattsedeln, annat via en betalkanal. Allt kostar. Sydsvenskan har i dag en krönika, signerad Max Wiman, där han diskuterar handbollens/bolaget Infronts problem och affärsmetoder. Några s...

Tidningsmorgnarna är inte som förr, som de varit i över 70 år av mitt liv. Jag talar som trogen läsare av Sydsvenskan och dess sportsidor. Den tidigarelagda tryckningen har gjort att händelser efter klockan 21 inte finns att läsa i den tidning, jag...

Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll. Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa. Min lilla ...

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går. Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg. Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken. Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta...

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll. Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern L...