Efter Svenska Fotbollförbundets dom att ge Örebros Kennedy Igboanike fyra matchers avstängning för hans grova överfall mot Eskilstunas Ludvig Öhman finns det mycket att fundera över.

För dem som inte är insatt: Igboanike satte en armbåge i Öhmans nacke, när bollen inte var närheten. I C Mores tv-sändning visades den brutala attacken, som tydligen inte uppfattades av någon i domarteamet eftersom det inte blev något straff.

En dom av denna karaktär måste i min värld vara prejudicerande. Men hur skall man lösa det? Det är väl ingen större hemlighet att det vid många tillfällen utdelas tjuvsmällar spelare emellan, som varken domare eller tv-kameror upptäcker.

Jag försvarar på inget sätt Igboanikes vettlösa beteende men är väldigt kritisk till videobedömningar i efterhand även inom fotbollen. Har domaren missat, så får man leva med det. Ett eventuellt bildbevis skall inte bli avgörande.

Vilka situationer skall man studera?

***

Att domarna inte såg överfallet på Öhman är bara ett av många misstag i allsvenska sammanhang den här säsongen. Det är inte bara min uppfattning. Den delas av personer med större kunskap än jag har och som dessutom har inflytande i dessa frågor inom fotbollsvärlden.

Överlag har bedömningarna varit svajiga. Domarna lägger ”ribban” olika högt. Det är i sig inget konstigt men differensen är för stor. Förseelser som i många fall ger varning släpper andra igenom. Och några utvisningar till skulle det också ha varit.

Det har också varit många lättvindiga straffar. Och många uteblivna.

Jag vet att tv-repriserna är domarnas värsta fiende och att det är svårt att döma fotboll på elitnivå. Men …

Positivt är att de ansvariga är medvetna om bristerna.

***

Man brukar mena att fel och rätt jämnar ut sig sett över en hel säsong. Så är det naturligtvis inte. Felaktigheterna kan komma i mer eller mindre viktiga matcher, eller i redan avgjorda möten eller i vilket skede av spelåret det är.

Ta nu BK Häcken, som trots alla lovord har svårt att locka publik till sina hemmamatcher. En absolut topplacering hade kanske hjälpt.

I senaste matchen mot Sirius fick laget ett klart regelrätt mål underkänt och har i min bok inte fått två straffar de spelat sig till. En straffspark är förvisso inte mål men en i alla fall en bra målchans. Men lite flyt med domsluten kunde Häcken haft fem poäng ytterligare. Och lett Allsvenskan.

***

Åter till det underkända målet mot Sirius. Hur kunde domaren Jonas Eriksson från sin position bakom en kontrade Häckenspelare Nasiru Mohammed över huvud taget se hur denne tog ner bollen? (I en intervju sa Eriksson att han inte tog någon hjälp av sin assistent.) Tv-reprisen visar klart att Nasiru Mohammeds nertagning är perfekt.

Till råga på allt fick han en varning för hands. Häcken fick två straff för något man utfört perfekt.

Här har det aldrig varit tal om någon videogranskning. Jag vet inte om Jonas Eriksson bett om ursäkt.

Nog sagt.

***

Beröm till domaren Kristoffer Karlsson som gav två gula kort till maskande AIK-are i slutskedet i mötet mot Halmstad. Må hans beslut följas av andra och helst då tidigare in i matcherna.

Fyra poängs försprång i den allsvenska fotbollstabellen efter sex omgångar har fått många med himmelsblå MFF-ögon att redan spekulera om ett försvarat guld.

Ok, en differens på fyra poäng skall plockas in mot ett starkt lag och det är naturligtvis inte det lättaste. Det finns sansade vänner som menar att det är smått unikt att ett lag redan efter sex omgångar haft en marginal på fyra poäng. Så är det inte. Det finns säsonger i Allsvenskan med tolv lag och med endast två poäng för vinst, där liknande försprång betydligt längre fram i programmet inte räckt ända in i mål.

Det finns personer med betydligt bättre minne än jag som kan ge åtskilliga exempel. Det finns säkert också statistikmaterial någonstans att hitta fakta.

***

Bolletinen, tidskriften för Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker, redovisar i ett specialnummer om Allsvenskan 1947—48 alla laguppställningar och tabeller omgång för omgång. Efter sex omgångar hade MFF full poäng 12, Degerfors 8 och slutliga guldlaget Norrköping 7. MFF mötte för övrigt Norrköping i sista omgången den 6 juni 1948. Norrköping vann på hemmaplan med 2—1 och kom upp i 31 poäng, MFF nådde 29. Vid kryss hade MFF blivit mästare på bättre målskillnad.

Så vi som hoppas på kamp om alla viktiga placeringar långt fram i höst behöver nog inte ge upp hoppet redan i maj.

***

En tabell efter endast en femtedel av matcherna ger inte heller en rättvisande bild av styrkeförhållandena. Man har ju inte mött hälften av konkurrenterna. Av de sex lag MFF mött tror jag faktiskt bara det är Djurgården som hamnar på övre halvan i sluttabellen. Möjligen blir IFK Göteborg ett gränsfall.

Något att kanske ta i beaktande vid en titt på den aktuella tabellen.

***

Såg i går John Guidettis Celta Vigo förlora med 1—0 mot Manchester United i Europa Legue.  Svensken hade en tuff uppgift i sin nästan ensamma roll som anfallare.  Men Guidettis gjorde det helt ok. När han väl kom i kontakt med bollen blev det oftast något konstruktivt av det. Han är ifrågasatt i Sverige, men en av få svenskar som spelar kontinuerligt i en av de stora ligorna. Då håller man en viss klass.

***

FC Rosengård förlorade i veckan med 3—2 borta mot Eskilstuna i Damallsvenskan. Enligt Sydsvenskans Max Wiman var kanske det mest intressanta att matchen sågs av 2 876 personer. Givetvis en utmärkt siffra.

Men sen kommer det: Atheltic Eskilstunas senaste matcher i herrallsvenskan – får man skriva så i SDS? – mot Halmstad och Östersund sågs av 2 086 respektive 1 840 åskådare.
Det nämndes inte med ett ord om att det fanns 4 611 personer på plats vid premiären mot Örebro.

Och framför allt inte – och det hade varit med adekvat i en Malmötidning – att Rosengård och LB  07 hade 491 respektive 485 åskådare vid sina premiärer. Det är intressanta, alarmerande siffror.

Det var kontrasternas fotbollseftermiddag i går.

En kall och blåsig västerläktare på Swedbank Stadion och en matchkvalité, Malmö FF—Örebro SK 2—1, som inte värmde.

Sen i värmen, i den sköna tv-fåtöljen, Djurgården—Norrköping 3—3 i säsongens bästa allsvenska match (i alla fall av de 23 jag sett).

I Malmö, ett ödesdigert missförstånd (sånt händer) vid 0—1, 1—1 på straff och så 2—1 efter en spark i luften med följd att bollen hamnade hos Alexander Jeremejeff.

I Stockholm fem verkligt högklassiska mål och en hemmakvittering på övertid genom en försvarstouch och stolpe in.

Det var allt skillnad på underhållningsvärdet.

Nåväl.

Det mest anmärkningsvärda efter MFF-tränaren Magnus Pehrssons utspel i veckan om att alla planer före match skulle vattnas, oavsett vad hemmalaget hade för vilja. Med avsikten att det skulle bli ett snabbare spel i akt och mening att det skulle gynna svensk fotboll. Magnus Pehrsson menade ett den torra mattan i 0--0-mötet mot Kalmar var oraken till den uteblivna vinsten.

Malmöpoeterna hängde naturligtvis på.

Men vad fick man se? Jo, säsongens (referens 23 matcher) tempofattigaste match. Hade det varit handboll hade MFF riskerat blivit avblåst för passivt spel i i stort varje anfall.

Så var det med det utspelet!

Örebro taktik var att ligga lågt. Och som vanligt var kritiken framme om den parkerade bussen. Men Örebro fick verkligen hjälp att parkera den. Det usla tempot underlättade för ÖSK. Det vore direkt idiotiskt att inte placera sina spelare på rätt sida om bollen. Detta är en av grundreglerna i ett effektivt försvarsspel. Att luckra upp en sådan defensiv kräver tempo. Det saknade MFF de största delarna av matchen.

Inte ens vattningen hjälpte.