Ett internationellt mästerskap, ett OS, ett VM eller ett EM, skall vara säsongens höjdpunkt.

Därför har jag svårt med simningens alla mästerskap. Det är inte lätt att veta hur man skall värdera en medalj. Nu har friidotten ett EM månaden före OS. I många grenar blir det ett B-mästerskap många av de främsta avstår, för många är det en träningstävling, för några ett desperat sista försök att kvala in för en resa till Rio och OS.

Det är inget riktigt mästerkskap.

Men som svensk och allmänt friidrottsintresserad är jag lite ambivalent (fint ord, va?). Jag ser vikten av unga aktiva får ett tillfälle att göra internationell mästerskapsdebut i lite svagare konkurrens än i ett VM eller i ett EM det år då EM är det enda stora mästerskapet. I och med att Finnkampen är den enda landskampen behövs det fler tävlingar med internationell touch för att få stimulans och erfarehet.

Samtidigt gäller det för omgivningen -- inte minst massmedia -- att värdera resultat och placering i förhållandet till konkurrensen. Efter att duktiga Moa Hjelmer för fyra år sedan blev Europamästare på 400 meter i ett "B-EM" blev hon av okunnig press utsedd till ett OS-hopp. Naturligtvis var hon inte det. Moa fick en oförtjänt press på sig. Hennes OS-insats klassades av många som ett misslyckande. Självfallet vet jag inte hur upphaussningen efter EM-guldet påverkade henne. EM-vinsten i sig var just då en prestation att glädja sig åt. Värdera nu de eventuellt fina insatserna i Amsterdam på rätt sätt. Det är ett mästerskap i skuggan av OS.

Men kanske en nyttig erfarenhet och injektion för fortsatt satsning mot de stora mästerskapen.

Vid min ålder har man väl ingen direkt idol.
Men man kan givetvis uppskatta och beundra en massa människor på olika områden. Som exempelvis en fotbollsspelare i dessa EM-tider.
Jag har under EM fått en ny favorit, Gareth Bale i Wales. Förvisso erkänd som en av de stora i fotbollsvärlden, inte minst efter sina säsonger i Real Madrid. Denna storhet har han visat med sin skicklighet med bollen. Men det är hans attityd, vilja och kroppsspråk som imponerat mest. Inga nedlåtande gester mot mindre "bemedlade" medspelare, bara uppmuntrande "tummen" upp. Har vi under EM sett någon spelare som befunnit sig på många viktiga platser på planen som Bale? Där det fanns behov av honom, då fanns han där. En verkig lagspelare.
I gårdagsmötet mot Portugal blev ibland viljan för stor. Det var som om Bale ville kompensera bortvaron av Wales näst bäste spelare, avstängde Ramsey.
Men min sympati har han Gareth Bale. En spelare att se upp till, en förebild.
                                    ***
Appropå avstängnigen av Ramsey för en andra varning; frikspark för hands ok, men varning absolut inte. Det är ju armarna som balanserar kroppen. Man kan inte kasta sig och blockera ett skott med händerna intill kroppen, de måste finnas någonstans utanför densamma, som balans. Avsikten är inte att stoppa bollen med en hand. Det bara råkar bli så.
En horribel bestraffning med kanske avgörande betydelse. I synnerhet som inte alla hands i liknande situationer under EM renderat en varning.
                                     ***
Jag tippade under gruppspelet Portugal som Europamästare men höll i går likväl på Wales, underdoggen med Bale och som var i min bok orättvist försvagat.
                                    ***
Jag vidhåller mitt tips om Portugal. Speciellt om Pepe, EM:s bäste försvarare som under EM inte filmat, blir kurant.

Skånsk friidrotts största problem de senaste åren har varit den minst sagt klena återväxten på pojksidan.
Det är få tonårsgrabbar som tävlat. I vissa åldersklasser, alla grenar inräknade, har det till och med varit totalt färre än tio. Ja, det är sant. På flicksidan har det varit betydligt bättre, om än ej bra om man sätter vissa krav.
Men när nu de svenska trupperna till EM för 19- och 17-åringar presenterades fanns det åtta grabbar, som representerar en skånsk förening, men endast två flickor varav en, Irene Eklund, kommer från Kil i Värmland.
Det är siffror som är mycke förvånande. Jag hade trott att det skulle varit tvärtom.
Precis som på seniorsidan är det MAI som har flest representanter, sex, mot IFK Helsingborgs tre och IK Finishs/Öresund FK:s en. Men precis som på seniorsidan är det småklubbarna som sett till att friidrottsintresset väckts och gett de första grunderna. Två av MAI:s UEM-deltagare har börjat i Heleneholms IF, en i IK Finish, en i Hässleholms AIS och en, som sagt, i Kils AIK.
Sett över hela åldersspectrat ur ett EM-perspekiv är det IFK Helsingborg och IK Finish som bäst på att ur sin ungdomsverksamhet fostra aktiva för den internnationella scenen.

Friidrotts-EM i Amsterdam börjar i veckan.
På plats i Holland finns elva aktiva med skånsk anknytning, sju av dem från den enda skånska förening med för närvarande en uttalad elitmålsättning, Malmö AI. Johan Wissman och Sarah Lahti tävlar för Hässelby SK, Tracey Andersson för Ullevi och Frida Persson för Hammarby.
Det intressantaste i min friidrottsvärld är vilken moderkluben är för dessa elva EM-resenärer. Så här ser det ut: MAI 2, IFK Helsingborg 2, IFK Trelleborg 2, IK Finsh 2, Hässleholms AIS 1, Klippans FK och så Kyrkhults SK från Blekinge 1.
Åter och återigen visar det sig att det är de mindre klubbarna i distriktet som är de viktigaste i Skåne. Der är också de som svarar för att det finns tävlingstillfällen för ungdomarna under sommarhalvåret.
Jag har i åratal uppmanat skånsk friidrott att gemensamt ta sitt ansvar för en bred verksamhet. Allt pekar på att grunden finns ute i de mindre föreningarna. 2016 års EM-trupp är ett av åtskillga bevis. Utan dessas grundläggande arbete med såväl rekrytering som den nödvändiga tävlingsverksamheten hade Skåne inte haft någon elitklubb.
 

EM i fotboll är inne i slutspelet.

Intressant och spännande. Vem av oss neutrala fascineras inte av Islands och Wales uppstudsighet mot de stora? Islands struktur, disciplin och lagmoral. Wales, givetvis också med en hög lagmoral, med några av turneringens främsta spelare Bale – vilket ansvar världsstjärnan tar över hela plan! --  mittbacken och målskytten Williams, mittfältaren Ramsey – tufft att bli avstängd för en hands som i min värld inte skall ge varning. Och vem hade trott att Readings Robson-Kanu besitter sådana tekniska kvaliteter att han på en liten yta kan vända bort fyra vilsna belgare?

Island och Wales två lag med likheter och skillnader som charmerar.

Lika charmerad är jag inte av de lag som inte vågar gå för vinst när det är förlängningsdags. Vid oavgjort tio, tolv minuter före de 90 ordinarie minuterna förstår jag att man är försiktig. Tiden att reparera ett eventuellt baklängesmål är liten. Men samma försiktighet följer med in i förlängningen, inget lag verkar gå för seger. Blir det ett avgörande beror det oftast av en slump.

Varför inte våga? Varför vänta på ett ovisst straffavgörande? Förvisso avgörs dessa också av skicklighet hos skyttar och målvakter inte minst nervmässigt. Samtidigt blir det något av en slump med en missande spelare som syndabock.

Jag får intrycket att förlust efter straffar är lättare att prata bort:

-         Vi var ju så nära, vi hade inte marginalerna med oss.

En dålig bortförklaring. Speciellt som man fegat ut när det fanns tid att avgöra innan det var dags för straffarna.