På torsdag börjar handbolls-VM för herrar.

Såg alla fyra träningsmatcherna i veckan, en på plats i Arenan i Malmö, de tre andra via tv. Alla matcherna kallades genrep och jag som i min enfald trodde att man bara kunde ha en generalrepetition.

Träningsmatcher i de flesta idrotter får man ta för vad det är, just träning. Och då speciellt inför ett mästerskap. Det vet ju alla och därför imponerar publiktillströmningen, över 7 000 i Malmö och nära 5 000 i Kristianstad.

Förbundskaptenernas matchning av truppen visade tydligt att prestationen var viktigare än resultatet. På gott och ont.

För att ta sista matchen mot Danmark som exempel. Efter sin minst sagt bedrövlig inats i första halvlek hade Johan Sjöstrand inte fått stå kvar i målet. Det fick han och visade efter paus att med honom, med stärkt självförtroende efter den insatsen, och Mattias Andersson har Sverige två strålande målvakter, en nödvändighet för ett bra VM för Sverige.

Vad är då ett bra VM för Sverige?

Kvartsfinal! Längre räcker inte kapaciteten.

Det finns klara brister. Målvaktssidan är som sagt strålande.

Med Tobias Karlsson som dirigent har försvaret inte blivit sämre utan en sliten Magnus Jernemyr. Niclas Barud och Jesper Nielsen har utvecklats positivt och kan även användas i det offensiva spelet. Dessutom har Andreas Nilsson lärt sig spela försvar. Men det bör han göra i så liten utsträckning som möjligt. Han behövs i det offensiva spelet. I “genrepen” fick han mindre speltid i anfallet än tidigare och var inte lika effektiv -- det är förstås en omöjlighet -- som vid senaste EM. Men det var med honom som öppningarna kom.

Kantspelarna med sin rutin håller bra offensivt. Det finns brister bakåt på några håll. Nye Anton Halén har varit oväntat duktig framåt.

I diskussionerna på 9 meter till vänster har frågan varit Viktor Östlund eller Markus Olsson som etta. De är ungefär jämbördiga i min värld, låt dagsform avgöra och låt dem fördela speltiden någorlunda jämt. I ett framtidsperspektiv har Östlund en högre potential, han är rappare i steget och har en bättre spelförståelse.

Till höger är Kim Andersson en världsspelare och outstanding i laget. Magnus Persson är ännu inte mogen i en hård internationell mästerskapskonkurrens. Saknaden av Jonas Jacobsson kommer att märkas.

Tyvärr saknar Sverige det riktiga esset som mittnia, när det dra ihop sig. Patrik Fahlgen och Lukas Karlsson är habila och kreativa men när det blir riktigt slutspelsmotstånd då räcker de inte till.

Det finns för många små ojämnheter i den svenska truppen för att jag skall tro på något bättre än en kvartsfinalplats.

Vilket i sig är godkänt i världssport som handboll.

Men ingen skulle bli gladare än jag om det blir spel om medalj.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I dag blir det mycket sport i tv. Något får jag betala via skattsedeln, annat via en betalkanal. Allt kostar. Sydsvenskan har i dag en krönika, signerad Max Wiman, där han diskuterar handbollens/bolaget Infronts problem och affärsmetoder. Några s...

Tidningsmorgnarna är inte som förr, som de varit i över 70 år av mitt liv. Jag talar som trogen läsare av Sydsvenskan och dess sportsidor. Den tidigarelagda tryckningen har gjort att händelser efter klockan 21 inte finns att läsa i den tidning, jag...

Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll. Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa. Min lilla ...

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går. Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg. Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken. Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta...

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll. Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern L...