Allsvenskan i fotboll är slut för året.

Det känns lite vemodigt. Jag saknar den, fast jag kan se så mycket bättre matcher från utlandet via tv. Till de allsvenska spelarna och tränarna har man fått en viss relation. Det höjer värdet. Precis som förra säsongen har det blivit fyra fem matcher per omgång. I Allsvenskan har jag sett 29 av MFF:s matcher, fjorton live.

Givetvis är Malmö FF värdiga mästare. Det blir man om man vinner en serie över 30 omgångar och har en marginal på fem poäng till tvåan.

Men – och något skall man ju ha att kverulera över – jag har svårt att riktigt förstå den oreserverade hyllning laget fått efter segern över Elfsborg den där stormkvällen (i den övertygade förstås MFF), då guldet säkrades.

Man kan föranledas att tro att Malmö under hela säsongen spelat en bländande pr-fotboll, framtidens. Det är inte bara den chauvinistiska malmöitiska massmediakåren som hemfallit åt dessa överdrifter. Riksmedia har kopplat på.

Visst har MFF-maskinen hackat, några gånger rejält, långt in på hösten. Hovpoeterna kan ju se vad de själva skrivit – och förträngt.

Det är lätt att konstatera att de avgörande guldpoängen kom i de båda AIK-mötena, sex MFF-poäng med alla marginaler med sig.

De mest imponerande MFF-vinsterna, sett över 90 minuter, var de borta mot Åtvidaberg, Kalmar och Elfsborg, tre svåra matcher mot bra lag, som MFF hade full kontroll på.

HIF på Olympia, då? Det var ovisst tills 0—2, varefter HIF chansspelade och MFF kunde spela ut.

HIF, ja. Vårens lag som föll ihop. Jag har ingen aning om hur stämningen var i truppen och vilken inverkan den hade på den negativa resultatutvecklingen. När Alexandro Bedoya och May Mahlangu (skadad) inte längre var disponibla försvann kvalité på mittfältet samtidigt som man inte kunnat ersätta de många verkligt duktiga anfallare som försvunnit sedan medaljåren 2011 och 2012.

Svårare behöver inte förklaringen vara.

MFF årets lag, HIF vårens, Djurgården höstens. Efter en poäng på de sju första matcherna tog Djurgården 43 på de resterande 23 med ett spel som stundtals imponerade. Och med en bredd i truppen, som – och nu kommer detta OM – om man nu får behålla den gör att Djurgården åter redan 2014 kan bli ett lag för medalj.

Om -- ett nytt sådan -- man kan få en tränare som likt Högmo kan skapa harmoni.

***

Kanske återkommer jag med fler funderingar kring fotbollssäsongen 2013. Det finns mycket att fundera över. Inte minst ur Malmösynpunkt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I dag blir det mycket sport i tv. Något får jag betala via skattsedeln, annat via en betalkanal. Allt kostar. Sydsvenskan har i dag en krönika, signerad Max Wiman, där han diskuterar handbollens/bolaget Infronts problem och affärsmetoder. Några s...

Tidningsmorgnarna är inte som förr, som de varit i över 70 år av mitt liv. Jag talar som trogen läsare av Sydsvenskan och dess sportsidor. Den tidigarelagda tryckningen har gjort att händelser efter klockan 21 inte finns att läsa i den tidning, jag...

Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll. Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa. Min lilla ...

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går. Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg. Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken. Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta...

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll. Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern L...