Jag var i Kristianstad i går. Jag ville se den nya hallen och uppleva den atmosfär jag hört talas om.

Hallen var fantastisk, stämningen fantastisk och publiken fanatisk.

Fanatiska har förstås åskådarna alltid varit i Kristianstad.

Man talar om publiken som en extra spelare och det stödet hade verkligen IFK Kristianstad i mötet mot HK Malmö. Jag beundrar domarna som vågade ta de tre första utvisningarna (enligt min mening korrekta) på hemmalaget före HK:s första.

Det är inte lätt att stå emot ett tryck från cirka 3 500 orangeklädda, subjektiva, högljudda, åskådare.

I Kristianstad lever verkligen handbollen. Det var en fest. Lite synd att det är så långt från Malmö och att det på de drygt nio milen dit är gott om vägarbeten. Annars hade nog besöken blivit flera.

Första derbyomgången av tre (det är tre, som en upplysning till en krönikör, som förmodligen dock inte läser denna blogg) är nu spelad. Jag har sett tre av de skånska herrelitlagen två gånger, YIF endast en.

Det är tidigt på säsongen så det är givetvis svårt att redan nu rätt bedöma lagen.

Jag har inte sett Lugis två urladdningar mot Kristianstad och YIF. Siffrorna talar sitt eget språk om kapaciteten. Jag såg dock matchen i Malmö och förundrades över de få alternativ tränaren Thomas Axnér använde sig av, när det offensiva spelet gick helt i stå. Den nye norrmannen Johannes Hippe lär dock ha gett Lugi ytterligare en dimension.

Kristianstad blir naturligtvis ett topplag även denna säsong. Hemma är laget svårstoppat och det finns en bra bredd i en ung trupp.

YIF har jag som sagt bara sett en gång, hemma mot Kristianstad, och då imponerade laget inte. Truppen är skadefri och utan sjukdomar så stark att den ganska enkelt skall klara en plats i vårens slutspel.

HK Malmö är skadedrabbat, men när den saknade sextetten är fulltränad och tillbaka är truppen sällsynt bred.

Det som förvånade mig i Kristianstad var att tränaren “Proppen” Karlsson i slutet av matchen, när det rann i väg, gick i polemik med några hånande IFK-anhängare. Onödigt! Åskådarna fick vad de ville. Det borde Proppen inte bjuda på.

Trots att 26 omgångar återstår vågar jag tippa:

Alla de fyra skånska lagen spelar SM-kvartsfinal till våren.

Jag har sett i stort alla hemmamatcher för Trelleborgs FF, även den borta mot Landskrona Bois. Det har även blivit en hel det matcher framför tv:n.

Min åsikt är klar:

Superettan i fotboll håller hög klass.

Fotbollförbundets målsättning med införandet av en enda division 1-grupp med samma antal matcher som i Allsvenskan är nådd. De två -- eller tre lag -- som avancerar till högsta serien är bra förberedda för det tuffare klimatet i Allsvenskan. Nykomlingarna klarar sig oftast hyggligt, få åker ner direkt, ingen blir någon slagpåse.

De två nya i år, Åtvidaberg och Sundsvall, kan, och har, oroat även topplagen.

TFF har genom åren köpt spelare från Malmö FF, som gett TFF ytterligare styrka. Men det har varit spelare med bra erfarenhet från allsvenskt spel.

När MFF nu lånar ut spelare långt ner i hierarkin så visar det sig snabbt, att dessa  inte håller klass. Tobias Malm gjorde en hyfsad vår men är nu utanför startelvan. Tobias Lewickis insats mot BP var direkt undermålig.

Och lånen från HIF, Mohamed Ramadan och Sebastian Carlsén, har också visat att de är långt från Superetteklass.

De stora vinnarna är förstås MFF och HIF, som fått reducerade lönekostnader och sett att dessa spelare har långt till allsvensk standard.

En krönikör menar, med ljusblå ögon, att ett U 21-lag håller allsvensk klass. Så lätt är det absolut inte. Fråga bara Leif Engqvist, MFF:s lagledare ofta besökare på matcher i Superettan! Han är klar över att steget mellan en plats utanför MFF:s 17-18-mannatrupp och en ordinarie plats i Superettan är stort.

Leif tycker med andra ord också  att Superettan är bra.

Ja, så var det då det där med  Bois--TFF, 0--3.

När TFF för en gångs skull kunde mönstra ett lag, som i stort var det bästa man kan, visade TFF att det finns kapacitet.

Helgen var dyster för herrfotbollen i Malmö.

Om man nu går lite längre ned och inte bara intresserar sig för den spännande guldjakten i Allsvenskan med Malmö FF med i loppet.

BK Olympic (grundad 1920) och IFK Klagshamn (1921) är ute ur division 2.

Kulladals FF (1938) och Malmö City (Kirseberg IF 1937) klarade sig inte kvar i division 3.

Och det kan bli värre. LB 07 (Limhamns IF 1905) med fyra matcher kvar är inte på säker mark i division 1 och inte heller Kvarnby IK (1906) i division 2.

Det är några av Malmös mest anrika föreningar som haft en dålig säsong. Det finns dock en stabil grund i de flesta så det lär inte bli ett fortsatt ras. Alla dessa föreningar utom Malmö City har bra juniorlag. Ja, IFK Klagshamn har förstås spelat med sitt J-lag i division 2.

Lite underligt är det förstås att City har ett glapp i sin återväxt. Kirseberg och Rörsjöstaden hade vid sammanslagningen 2009 båda stora ungdomsavdelningar.

En av säsongens Malmövinnare i det nationella seriesystemet är ett ungt FC Rosengård, som tränaren Agim Sopi gjort till ett bra division 2-lag.

Hopp finns naturligtvis att Prespa Birlik i ett kval skall fylla de uppkomna luckorna i division  2.

***

På damsidan och då på toppen är det glädjande.

LdB FC Malmö är på väg att ta sitt tredje raka SM-guld.
Och 2013 har Malmö också ett lag i Superettan, LB 07, även om serien kommer att kallas Damettan.

Bra LB 07!

***

I Oxie blev det “regimskifte”. BK Vången gick upp i fyran, Oxie IF åkte ur densamma.

Det kan också bli ett skifte i Kirseberg. BK Flagg skall kvala för att försöka nå division 3, därifrån Malmö City alltså försvann.

***

Lite smärtsam kuriosa utanför Malmöfotbollen.

1964 föll Skurups AIF, min moderklubb i fotboll, friidrott och handboll, ur division 4 med målskillnaden 37--27, i år ur femman med 48--48.

Det lär vara få klubbar som varit med om två degraderingar utan att ha minus i målskillnad.

I helgen spelas sista omgången i det skånska seriesystemet.

De många strecken för upp- och nedflyttning och för positiva och negativa kval gör att i stort alla serier lever i någon form. Det kommer att spelas många ödesmatcher.

En avgörs på söndag på Malmö stadion i den så kallade Malmöfyran mellan IFK Malmö och Balkan och gäller att bli kvar eller tvingas till ett ovisst kval för att bli kvar på nivån. Båda vill naturligtvis undvika kval och en degradering vore, kanske speciellt för IFK, förödande.

Jag tvivlar på att IFK då kan överleva. Det finns ingen grund. På den “gamla, goda tiden” stannade spelarna kvar vid en degradering för att hjälpa klubben tillbaka. Denna kubbkänsla finns inte, i synnerhet inte i en trupp där hälften byts ut inför varje säsong och förändringarna under spelåret även är stora. Några kontrakt finns inte heller. Få spelare har en bakgrund i klubbens pojklag.

Bakom IFK:s A-lag finns ett U 21-lag, som för att hålla någorlunda klass tvingats låna åtskilliga spelare som någon dag tidigare varit med i A-laget. Likväl blir IFK sist i en serie på nivå 2.

Ungdomssektionen är underminerad. Det finns två 14-årslag.

Det är det minst sagt usla ekonomiska läget som satt IFK i denna kritiska situation. Konkursen har under många är legat som ett hot över klubben. Den nuvarande styrelsen har lagt ner ett enormt arbete för att reda upp alla de ekonomiska felsatsningar som tidigare styrelser gjort. Man har gnetat och jobbat för varje liten hundralapp.

IFK har haft bra ungdomkullar även på 2000-talet. Ett 16-årslag blev till och med svenska mästare. Tre årgångar 94, 95 och 96 har varit bland de bästa i stan och varit konkurrensdugliga även inom Skåne. De har alla försvunnit av olika anledningar, någon självförvållad, någon på grund av nödvändighet och någon på grund av den djungelns lag som råder i Malmö. Lämnar en tränare av någon anledning en klubb, känner spelaren mer samhörighet med tränaren än med föreningen. Och alla blir välkomna i den nya klubben.

Hade man lyckats behålla dessa grupper, eller en, eller två, då hade läget varit ljusare.

Nu är IFK Malmö, fotboll hårt trängt från många håll.

Oavgjort räcker på söndag. Om ej, ger ett ovisst kval en ny chans ...

Men utan en stabil grund kan det bli en tillfällig frist.

Medaljstriden i den allsvenska fotbollen går vidare.

Det är spännande. Och vilken förmån att kunna följa den på plats och i tv.

Att under en och samma vecka kunna se upp mot tio lag, ger en kännedom om lag, spelare, ledare och domare som tidigare generationer aldrig varit i närheten av.

Tidningarna tenderar att bli än mer lokala -- även de som har en regional beteckning i sitt namn. Detta gör tv-bevakningen än mer nödvändig. Tänk att kunna sitta hemma och se en toppmatch för att sen bara ge sig i väg och se ett annat toppmöte på plats. Det gäller att bo strategiskt!

Skildringarna i pressen om guldstriden överdramatiseras förstås. Allt blir så himla stort och avgörande.

När Wilton Figueiredo i slutminuterna gör 1--1 för MFF i Skånederbyt “räddar han kvar MFF i guldstriden”. Okej, varje poäng är betydelsefull, men med sju omgångar kvar hade en förlorad poäng inte betytt att laget var utanför guldchansen. Eller?

I dag fastslår reporter och rubriksättare att MFF är med i guldracet igen. Vadå igen? Sen när var MFF inte det?

Den 25:e omgången ändrade egenligen inte mycket. Elfsborg, AIK och MFF vann, Häcken förlorade visserligen två poäng. Eller vann en. Det Elfsborg och MFF inte inte klarade, att ta poäng mot ett formstarkt IFK Göteborg, det fixade nämligen Häcken. Jag tror Häcken resonerar så och inte lägger ner energi på det felaktigt underkända målet.

Och detta skedde på ett underlag som definitivt inte gynnade Hisingelagets sätt att spela fotboll.

Underlagets beskaffenhet aktualiserar också frågan, naturgräs kontra konstgräs.

De spelare som säger sig avsky allt vad konstgräsplaner heter, vill de hellre spela i ett träsk? Jag tror inte det.

Ett underlag som gårdagens Nya Ullevi är inte värdigt en allsvensk toppmatch.

H 65 från Höör vinner i damernas Elitserie i handboll över Lugi.

Vittsjö utmanar de stora i damfotbollens allsvenska.

Svedala dominerar år efter år SM för flickor i volleyboll och klubbens damlag kämpar sig varje år kvar på högsta nivån.

Det är något visst när småorternas lag hävdar sig på elitnivå.

Och Ystad med cirka 20 000 innevånare i centralorten måste väl också räknas in i kategorin “småort” och att då fostra ett nästan helt OS-silverlag i handboll är snudd på ofattbart.

En liten kommun, av 33 skånska, som utmärker sig på många områden inom idrotten är Ängelholm med sina knappt 40 000 innevånare.

Under arbetet med Skånes Idrottsförbunds årsberättelse har jag frapperats över framgångarna. I TV-sportens rankning 2011 kom Ängelholm på sextonde plats i tävlingen Sveriges bästa idrottsstad. Malmö var trea, Helsingborg sjua.

Men det är skillnad på storlek.

Min åsikt är klar:

Ängelholm är Skånes bästa idrottskommun, sett till befolkningsmängden!

Flaggskeppet är givetvis Rögles elitserielag i ishockey. Rögle BK vann i våras också JSM för 18-åringar, 20-årslaget kom på bronsplats.

I fotboll är Ängelholms FF ett etablerat lag i Superettan och var 2011 nära att bli allsvenskt.

Damerna i Engelholms VS har vunnit Elitserien i volleyboll de fem senaste säsongerna.  Bredden är ypperlig, klubbens andralag spelar i Superettan.

2011 blev BK Full House, numera FH Engelholm, svenska mästare i bowling för herrar och är ett stabilt elitserielag.

Vid SM i kickboxning 2012 år vann Ängelholms Kickboxningsklubb sex guld.

I karate plockar varje år Engelholm Shotokan KK hem SM-medaljer för såväl seniorer som juniorer.

I lerduveskytte blev Strövelstorps JSK i år svenska lagmästare.

Össjö SK:s Johanna Nyman vann 2011 en klass i SM i gevärsskytte. I år har klubbens ungdomar skjutit hem några SM-medaljer.

I innebandy har FBC Engelholm och Munka Ljungby lag i herrarnas division 1 (nivå 3) och FBC även ett lag i damettan (nivå 2)

Engelholmsgymnasterna har junior- och ungdomstrupper i svensktoppen i gymnastik.

Martin Nathell är en av svensk kanots främsta talanger.

Ängelholms Simsällskap har stigit fram som en av de ledande skånska simklubbarna på ungdomssidan med nio medaljer vid de senaste svenska ungdomsmästerskapen.

Ängelholms Vattenpolare är Skånes enda lag i vattenpolo.

Hjärnarps GH OL har några unga orienterare i närheten av de bästa i Sverige på ungdomssidan.

Patrik Lund från Munka Ljungby vann det här året SM-guldet i superkarting.

I BMX-cykling körde Engelholm BMX-club hem sex medaljer vid USM.

ÄLI har ett damlag på nivå 3 i basket.

Förmodligen har jag tappat bort något, men medge att Ängelholm är en sällsynt framgångsrik idrottskommun!

Och likväl tävlar en av Ängelholms mest kända idrottsprofiler OS-guldvinnaren Ragnar Skanåker, som 78-åring fortfarande konkurrenskraftig i pistolskytte, i nationella sammanhang, för Helsingborgsklubben Magnus Stenbock.