I helgen avgörs Finnkampen i friidrott.

Sedan mitt friidrottsintrese väcktes några år in på 1950-talet har denna landskamp en speciell plats i mitt idrottshjärta. Tidningarna gav stort utrymme. Idrottsbladet, salig i åminnelse med fortfarande tidningen jag aldrig kommer att glömma, spekulerade veckor – kanske till och med månader – före om utgången och om hur lagen skulle formeras. Ja, inte bara det svenska utan även det finländska. Kunskapen om de finländska aktiva var nästa lika stor som om de svenska.

Sven Lindhagen, IB:s verklige expert på friidrott och skidor, spekulerade ett flertal gånger om utgången och kom med tips om poängfördelningen gren för gren. I min egen lilla kammare lekte jag också expert och gjorde mina uträkningar.

De första åren gällde det bara herrarna. Inte förrän 1962 tävlade damer och herrar på samma ort. I början gällde det tvåmannalag, först 1951 utökades herrlaget till tre deltagare per gren. 1984 blev damlagen lika stora.

Det var inte lätt att vara svensk. Under perioden 1951 till och med 1984 vann Sverige endast sex gånger på herrsidan. I början satt man fascinerad framför radioapparaten och följde varje lopp, hopp och kast. Och höll tummarna för att Sveriges herrar skulle bryta Finlands svit. Kring 1970 radade Finland upp 15 segrar i följd. Det sved och man hoppades, Många gånger såg det hoppfullt ut men söndagen avslutades nästan alltid med tresteg och spjut. Och 16—6 till Finland i båda grenarna. Det var deppigt. Det var så jag minns det, kanske fel, men …

De senaste åren har Sveriges herrar varit överlägsna. Det gillar jag inte heller. Finnkamperna skall vara jämna, vara ovissa. Det är speciellt viktigt när resultatnivån i ett internationellt perspektiv är låg i väldigt många grenar. Det är nästan – men bara nästan – som om man vill att Finlands herrar skall segra. Vårt östra grannland behöver friidrottsframgångar. Båda länderna behöver landskampen både som inkomstkälla och som inspirationskälla för aktiva under det lilla toppskiktet.

Vid de storinternationella mästerskapen håller jag alltid en extra tumme för finnarna så en framgång kan ge ny, nödvändig inspiration för hela Finlands friidrott.

Hur går det då i helgen? Har ingen aning. Idrottsbladet finns inte längre. Inget skrivs om finsk friidrott och totalt sett även lite om svensk friidrott. Text-tv har förvisso gjort en uträkning efter årsbästa. Där kan man inte utläsa något om exempelvis formkurvor och annat som kan vara betydelsefullt för utgången. Det som Sven Lindhagen förmedlade.

Malmötidningarna har -- givetvis – inte producerat något eget inför helgens friidrottsbegivenhet. Tiderna förändras.

Jag är tacksam över att jag som utsänd reporter – ofta hade jag sällskap av en krönikör – fått skriva om Finnkampen både från Stockholm och Helsingfors.  Det har varit idrottsliga höjdpunkter.

Och till och med har jag fått tippa poängfördelningen gren för gren med kommentarer på en helsida i det stora formatet.

Precis som Sven Lindhagen. Men så bra som han blir ingen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I dag blir det mycket sport i tv. Något får jag betala via skattsedeln, annat via en betalkanal. Allt kostar. Sydsvenskan har i dag en krönika, signerad Max Wiman, där han diskuterar handbollens/bolaget Infronts problem och affärsmetoder. Några s...

Tidningsmorgnarna är inte som förr, som de varit i över 70 år av mitt liv. Jag talar som trogen läsare av Sydsvenskan och dess sportsidor. Den tidigarelagda tryckningen har gjort att händelser efter klockan 21 inte finns att läsa i den tidning, jag...

Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll. Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa. Min lilla ...

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går. Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg. Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken. Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta...

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll. Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern L...