Det har blivit mycket ishockey den senaste tiden. I tv.

Planerade – lite sent, det medges – att live se Redhawks—Rögle men det fanns inga biljetter varken att köpa eller på pressläktaren. Och just den matchen visades inte på någon av mina kanaler. Det blev att följa den via plingen på den match som fick bli surrogat. Fråga mig inte vilken, det har blivit så många att jag inte kan skilja dem åt.

I det här skedet med slutspel och kvalserie blir ishockeyn intressant. De över 50 transportomgångarna i SHL och Allsvenskan attraherar mig inte. Speciellt som jag inte längre har något direkt favoritlag.

Jag har alltid haft faiblesse för de små i idrottens värld, så i morgon håller jag nog tummarna för Rögle. Men om Patrik Sylvegård får fortsätta sätta sin prägel på Redhawks med långsiktighet och en större lokal förankring lär sympatierna kantra över till Malmö.

Men i morgon blir det bara en period ishockey, den tredje. Hockey, hur avgörande det än är, slår inte ut IFK Göteborg—Malmö FF i fotboll.

***

Även om jag har svårt att helt fascineras av ishockeyn, så förstår jag att den fångar dem som följer sitt favoritlag. Det är fart och fläkt med många spännande moment – som exempelvis att i boxplay bara få ut pucken ur zonen – och ideliga situationer framför de båda målvakterna.

Jag tror också att det är viktigt att känna igen spelarna. Skam till säges är det inte många mer är Jens Olsson av Malmöspelarna jag hade känt igen på stan. Men det kan bero på att jag känner hans far Lars, som för övrigt är bror till en av världens bästa handbollsmålvakter, Mats Olsson.

I sin matchmundering blir spelarna för ett ovant ishockeyöga oftast anonyma.

Mål, eller poäng, är höjdpunkterna i lagbollsporterna. Det är dessa man vill se och framspelen till dem. I mina ögon har ishockey här ett stort minus. Alltför många mål kan man inte klart se hur de kom till – inte ens via videogranskning. Det är tilltrasslade situationer framför målen som ofta resulterar. Slumpmål.

”Typiskt hockeymål”, säger hockeykommentatorerna, som också lärt mig en annan innebörd av ordet ”skymning”.

Det betyder att spelarna från lagen skymmer målvakten.

Kalla mig om ni vill, moralist. Men dessa slagsmål, av varierad grad, hör inte hemma på en idrottsarena. Att aggressivitet behövs det begriper jag, men efter signal är det bara att slippa glyttigheterna.

***

Tro nu inte att jag inte uppskattar idrottsprestationerna. Som en riktig usel skridskoåkare i ungdomsåren beundrar jag kanske mer än andra spelarna åkskicklighet. De behärskar verkligen denna konst med kraft och fart. Det kan till och med vara vackert. Jag kommer alltid att minas Johan Tornberg.

Och målvakternas reaktionsförmåga är beundransvärd. Ett riktigt hårt skott anar man mer än ser. Innan pucken sitter i plockhandsken.

Imponerande!

***

Kvalseriens upplägg i sin enkelhet är genial. Få lag från samma nivå garanterar i de flesta fall en jämn serie. För mig är det oförklarligt att man kan slopa denna succé.

***

Största skillnaden mellan slutspelet och kvalserien är tempot. Givetvis naturligt. Det ser också ett ovant ishockeyöga.

 

Rolf Liljeblad

9 april 2014 02:02

Kvalserien till SHL saknar motstycke i svensk idrottshistoria.
Och den allra sista blev den mest infernaliska.
Värst av allt var dock huvudmännens epidemiskt samlade hjärnblödningar, som stängde varje års ständigt återkommande sportklimax - bara för att bli ännu mer NHL-amerikanska.
Kvalserien blev bättre och "hemskare" för varje år. Rena gladiatorspelet under 10 omgångar med nya offer och nya SHL-pretendenter.
Varför halverade dom inte istället långbänken SHL:s 55 dötrista och betydelsesvaga omgångar?

Magnus Månsson

9 april 2014 08:48

Ja du, Rolf.
Ekonomin styr. Trots allt lockar grundserien bra med publik och nu blir det i framtiden med 16 lag än fler matcher, totalt fler åskådare=större publikintäkter för SHL-lagen men mindre för toppklubbarna i Allsvenskan som inte får någon kvalserie.
Dessutom förlorar man de tv-tittare som följt kvalseriens dramatik. Upp till sju matcher mellan samma lag i kvarts- och semifinal är tröttsamt för de icke helt ishockeyfrälsta.
MM

 

Rolf Liljeblad

10 april 2014 01:41

Poängen med KS var att även 'icke helt hockeyfrälsta' drogs med i den grymma tabellkarusellen. Kval är som bekant ett urgammalt svenskt idrottsklassikum, som
i just SHL-kvalet överträffade övriga idrotter - trots att hockey normalt är rätt trist och enahanda pang-på. Handboll och bandy är båda explosivare och vackrare tekniksporter utan mängder av fysiska råkurr.

Magnus Månsson

10 april 2014 09:08

Så är/var det!
MM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tidningsmorgnarna är inte som förr, som de varit i över 70 år av mitt liv. Jag talar som trogen läsare av Sydsvenskan och dess sportsidor. Den tidigarelagda tryckningen har gjort att händelser efter klockan 21 inte finns att läsa i den tidning, jag...

Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll. Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa. Min lilla ...

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går. Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg. Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken. Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta...

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll. Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern L...

Vad får man för pengarna nu för tiden? Jag tänker på den allsvenska fotbollsvärlden och i detta fall IFK Göteborg. Funderingarna kom upp i samband med derbyt i veckan mellan Gais och IFK, 2—1. I startelvan kom IFK med sju spelare med utländ...