Att minst en gång per säsong se brottning live tillhör de traditioner jag inte vill bryta.

Brottning var en av tre idrotter, som fanns i Skurup under uppväxtåren på 1940- 1950-talen . De andra var fotboll och bordtennis.

Jag blev fascinerad, delvis av den intensiva kampen man mot man och delvis av de spektakulära kasten, som ofta förekom – och förekommer – i seriebrottningen. Intresset finns kvar.

I går såg jag Spartas seriepremiär i Kulladals sporthall, vinst med 27—9 mot Trim från Bjärnum. Det bjöds på just de ingredienser som ger seriebrottningen dess speciella charm, ofta lite nybörjarbrottning i de lättare klasserna och sen bjöd Spartas elitaktiva på ett fyrverkeri av poänggivande kast. 9—9 efter fyra matcher, förvandlades till 27—9. Med en sådan besättning i den tyngre ändan som Zakarias Tallroth, Robert Rosengren, Tobias Kvarnmark och Fredrik Schön lär ingen kunna hota Malmöklubben att åter vinner den skånska Elitserien.

Och bakom tisdagens fyra stora finns några brottare till med i stort samma kapacitet.

Brottningen har efter hotet att uteslutas från OS-programmet gjort en massa regeländringar för att göra sporten mera attraktiv ur publiksynpunkt. Det har väl till en del lyckats men en seriematch med klasskillnad mellan brottarna är inte rätt forum att helt ut bedöma effekterna av ändringarna. Det utdömdes till exempel ingen parterr under hela kvällen.

För de som vill se brottning live i Malmö gäller det att passa på. Det finns numera bara två klubbar med serielag, förutom Sparta även Limhamns BK. Malmö Tigers, för inte så länge sedan bäst i Sverige, drog i höstas bort sitt lag.

I Skåne finns nu endast elva lag, ett är en kombination Marsvinsholm/Pan (Sjöbo), fördelade på en elitserie med sex lag och en division 1 med fem lag. Det blir inte många hemmamatcher att titta på. Och det är lite ledsamt för de brottningsintresserade, som förstås numera är en minskande skara. I går var vi cirka 75 personer, som också kunde glädja sig åt Malmö idrottsvärlds (förmodligen) godaste smörgåsar till kaffet, en äggamacka med ansjovis och en med köttbullar och rödbetssallad. Jag har inte smakat på något godare under mina hundratals besök på idrottsarenor i Malmö.

Visst seglar brottningen i en viss motvind. Det företag som har åtagit sig att förmedla resultat till nyhetsbyråer och tidningar hade inte bemödat sig att skaffa fram slutsiffrorna, varför Malmötidningarna inte kunde redovisa dem i dag. Förbund och föreningar får kanske ta tag i problemet. I dagens tidningsvärld får de små idrotterna – inte ens de med en meriterande historia – något gratis.

Skånskan, av tradition alltid vaken på brottning, hade ett referat med tre fartfyllda bilder från matchen.

 Hur tänkte Mikael Stahre, IFK Göteborgs tränare?

Här har Blåvitt 1—1 på övertid på bortaplan mot Allsvenskans kanske för närvarande bästa lag, Djurgården, och så går man för tre poäng. Och så blir det en kontring och straff och 1—2 i baken.

Straff eller ej är oväsentligt. Göteborg skall givetvis inte ge Djurgården den här möjligheten.

Vällovligt att gå för tre poäng? Nej, dumt!

Djurgården—IFK var det på pappret svåraste motståndet i IFK restprogram. En poäng kunde var guld värd.

Jag tror faktiskt att Stahres övermod spelade guldet till MFF.

Det här är ingen efter efterhandskonstruktion efter Häckens inte alls överraskande seger över MFF?

Fråga min omgivning!

Listor av allehanda slag är tydligen intressanta i tidningsvärlden.

Allsvenskan i fotboll närmar sig slutet och några tidningar – när egna fantasin sinar kopierar man kollegan – har publicerat sina listor över de största flopparna. Ja just det, negativt skall det va!

Jag har inte läst, bara ögnat – det är sant.

Men när Polisens agerande i några fall – det pratades om övervåld – kom med på en lista reagerade jag. Det är möjligt att det funnits överilade handlingar men det måste väl ha funnits anledningar till att det funnits polismän på plats och att dessa sett sig tvingade att agera. Eller?

På en lista över de största misslyckanden från fotbollssåret 2013 måste självfallet huliganismen finnas, liksom alla avbrutna matcher på grund av bengaler och utsändandet av illaluktande rökmoln.

Det är i mina ögon också ett stort misslyckande att okvädningsorden mot domarteamen försätter att hagla. Hur många gånger har man på Swedbank i Malmö inte efter ett domslut hört: Domaren är en hora!?

Klacken är fantastisk i sitt stöd för MFF men inte en enda gång har jag läst någon av Malmötidningarna kritisera dessa verbala, oacceptabla angrepp.

Dessa borde med råge platsa på en negativ lista!

***

Stefan Andreasson, Elfsborgs sportchef, har i olika sammanhang hamnat i onåd hos många krönikörer/kommentatorer för att han på demokratisk väg fått igenom att Sverige har ett annat transferfönster än de flesta av Europas nationer. Kritiken har också riktats mot honom för att hans klubb nu senast inte utnyttjade möjligheten. (Men visst kom Mikkel Beckmanm under denna period!). Elfsborg litade tydligen på sin nuvarande trupp i den här öppningen. Och det kan väl inte vara fel även om möjligheten till nytillskott fanns?

Man måste kunna ha en åsikt och få igenom en regel den demokratiska vägen utan att få ideliga påhopp för att klubbar i ens närhet – och hjärta – har en annan uppfattning.

Sen har jag för lite kunskap om vad som är det bästa för svensk elitfotboll. Men en person skall inte trakasseras för något han står för och fått gehör för.

***

Elfsborg visade i går att det finns en dold kapacitet i truppen. Boråslagets första halvlek mot Standard Liege höll hög klass och ingav respekt.

Mitt första jobb utanför Malmö, när jag den 1 maj 1985 började på Sydsvenskan, var att referera den allsvenska fotbollsmatchen Mjällby mot Öster.

Jag minns händelsen av ytterligare ett skäl, det var första gången jag extemporerade, det vill säga med några korta minnesanteckningar som stöd, pratade in referatet till telemottagningen utan att ha satt det på pränt. Det var naturligtvis nervöst. Men jag hade turen att mitt förmodligen hackande, hummande referat togs emot av den bästa, av många duktiga, nämligen Eva Åsare. Hon fixade till min första extemporering så att artikeln blev någorlunda läsvärd.

Sådana problem har nutidens journalister inte i dataåldern.

Jag kom att tänka på denna utflykt till Blekinge i samband med måndagen allsvenska match mellan MFF och just Mjällby. För 26 år sedan skickade tidningen en medarbetare till ett möte mellan ett lag från Småland och ett från Blekinge.

I dag är Mjällby tydligen helt ointressant för Malmötidningarnas läsare, morgontidningarnas alltså. I de tre, jag räknar också City, nämnes bara en Mällbyspelare vid namn, Mattias Asper och det för att han släppte Fribergs nick förbi sig. Gästerna får dock berättigat beröm för sitt kollektiva försvarsspel. Men inte ett ord om planens bäste, innerbacken Arokoyo, som av den trehövdade tidningen fick en intetsägande tvåa i betyg (men i det fallet har jag egentligen resignerat)

Och inte heller om att det var Mjällby som hade matchens två första farligheter, Pär Ericsson hårda skott i friläge och Oxie- Malmögrabben Kristian Haynes svaga avslutning helfri i närheten av straffpunkten.

Är det så läsarna vill ha det? Bara matchen sett ur en synvinkel. Jag tänker inte på fanatikerna utan på de allmänintresserade läsarna. Personligen följer jag Allsvenskan med stort intresse, vill skaffa mig information om alla lagen. Hade jag inte varit på plats hade jag haft dålig uppfattning om vad som verkligen skedde på Swedbank Stadion.

Mjällby var intressant 1985, iskallt 2013.

Nej, jag delar inte den uppfattningen.

 Så ja, nu börjar det bli lite ordning på Malmöidrottens Walk of fame på Stadiontorget.

I fjor fick MAI-löparen Lennart Strand sin minnesplatta, i går Mats Olsson, handbollsmålvakten från Dalhems IF.

Jag har försynt (!) under många år påpekat för utvalda jurymedlemmar att en lista utan att ha med en löpare som innehaft ett världsrekord på 1 500 m (Lennart Strand 3.43,0) inte ger juryn godkänt.

Skönt att man kom till insikt, om än sent omsider.

Jag har också vid tillfällen lanserat Mats Olsson med sin imponerande meritlista under det framgångsrika 1990-talet då Sverige dominerade världshandbollen. Om man lyssnat vet jag inte. Huvudsaken är att Mats nu finns på plats.

Det känns extra skönt att det är två infödda Malmöbor som hedras. Det finns annars påfallande många ”gästarbetare” på de 23 plattorna.

Handbollen har för övrigt ytterligare en kandidat, Kjell Jönsson, med fyra VM-medaljer, varav två guld, under 1950-talet. Kjell representerade vid några medaljtillfällen IFK Malmö.