Första omgången i dam-EM i fotboll är avklarad.

Jag har sett alla tolv lagen, förvisso bara en halvlek mellan Norge och Island och en mellan Tyskland och Holland. Live-fotboll mellan Malmö FF och Drogheda lockade mer.

Med den matchen på näthinnan vågar jag påstå att damfotboll på elitnivå – och då menar jag inte mellanmatcher i Allsvenskan – också kan vara bra fotbollsunderhållning. Damerna har tagit stora steg i sin utveckling.

Den naturliga fysiska skillnaden, tempo och styrka, måste man givetvis ta hänsyn till men många av damerna visar upp en teknik som man önskat att fler herrar haft. Taktiskt har damfotbollen också blivit bättre även om naiviteten ibland tar överhand.

Målvaktsspelet är det som utvecklats mest. Jag tänker då inte på spektakulära räddningar utan mer på sättet att arbeta inom sitt område. Ryskan Todua och finländskan Korpela har visat hög klass.

Det där om bra målvaktsspel gäller förstås inte England. Det var bedrövligt mot Spanien i går liksom mot Sverige i genrepet, 4—1. Glöm inte detta vid bedömningen av den svenska vinsten!

Vilka lag har då imponerat?

Inget rakt igenom. Frankrike var stundtals verkligt bra mot ett förvisso svagt Ryssland men var sårbart och hade en ganska lång period i andra halvlek med oväntat svagt spel.

Danmark var också bra i kryssmatchen mot Sverige, den som i massmedia kallas ”fiasko” ur svensk synvinkel.

Med tanke på att Frankrike är det enda lag av förhandsfavoriterna som hittills vunnit har det med denna måttstock varit många fiaskon redan i EM.

Kan det inte vara så att många nationer tagit ett rejält steg framåt, gjort att bredden på toppen stegrats? Till gagn för fotbollens utveckling.

Det enda lag som rakt igenom var dåligt i omgång 1 var Finland, trots 0—0 mot Italien. Bra att komma ihåg inför kvällens drabbning.

 Äntligen är det bara några timmar tills fotbollsfesten börjar, dam-EM eller EM för damer.

Kalla det vad du vill. Huvudsaken är väl att man vet vad det gäller.

Jag är trött på förhandssnacket, där man i vissa tidningar (inte bara min ena morgontidning) kan förledas tro att det är ett genuskrig. Bara för att några män vräker ur sig otidigheter om damfotboll i diverse media och till olika mailadresser. Hur många dessa mail är har jag aldrig fått någon uppfattning om. I massmediavärlden har orden ”storm”, bombardemang” inte alltid samma värde som i övriga samhället.

Det är väl bara att ignorera dessa små olyckliga människor.

Sanningen är den att att utan männen hade den svenska damfotbollen varit väldigt, väldigt tunn.

Det är män som ser fotboll för damer -- mina små egna undersökningar visar på procentsatsen 70—30.

Det är män som är ordförande i de flesta klubbar, de flesta styrelseledamöterna är män, det övervägande antalet tränare på alla nivåer är män.

I Allsvenskan har en klubb en dam som tränare (Kristianstads DFF), två föreningar (Karlslund och Sunnanå) en kvinna som ordförande. Ungefär så ser det ur i hela Fotbollssverige.

Jag tror inte för en sekund att männen hindrar kvinnorna för att ta hand om de ledande positionerna. Orsaken är helt enkelt att det finns för få kvinnor – av olika anledningar – som är villiga att ta på sig ansvaret.

Det är den svenske mannen som tar sitt ansvar för svensk damfotboll från grunden.

Notera detta i stället för att lägga krut och irritation på en minoritet, som i många fall är ute för att provocera.

Och tydligen lyckas.

 På onsdag börjar slutspelet i EM i fotboll för damer.

Det skall bli intressant. Om inte något speciellt inträffar kommer jag att via tv se alla de svenska matcherna. Synd bara att det är TV4 som har sändningsrätten. Inte för att det just är Fyran – man har många ypperliga medarbetare. Men risken är nu, att varje match kommer att refereras av Daniel Kristiansson. Man borde givetvis inte gnälla på någon som är påläst och med en kunskap om varje spelare som är imponerande. Men varför i Herrans namn skall han berätta allt och inte vara tyst en endaste sekund?

Finns det inte någon som kan säga till honom? Nu går all svada rakt igenom öronen och man – i alla fall jag – orkar inte lyssna, när han berättar något väsentligt.

***

Hur går det då för Sverige?

Har ingen aning, har sett det svenska laget för få gånger och har ingen bra koll på motståndarna.

Men efter att i en tidning ha läst om den svenska truppens, plus förbundskaptenens, strålande kunskaper och kapacitet förstår jag inte hur detta lag skall kunna förlora.

Och inte blev förväntningarna mindre efter kommentarerna efter 4—1 i genrepet mot England. Engelskorna rankas som ett av de bättre i Europa. Av insatsen mot Sverige att döma måste laget ha underpresterat rejält. Det var inte mycket till toppfotboll England visade upp.

Eller var det så enkelt att Sverige gjorde England dåligt?

Jag vet inte men, nog fanns det brister i det svenska spelet, som oroade mig, när man skall möta ett topplag.

***

Det är viktigt att det går bra för Sverige. En bra insats kan höja intresset.

Inte minst för Allsvenskan. Förhoppningsvis kan en bra blågul turnering locka fler till de allsvenska arenorna så att biljettintäkterna kan hjälpa till att delvis fylla de på många sätt överdimensionerade kostymerna.

Men kanske än viktigare är, att rekryteringen av flickor tar ny fart. Och då inte minst i Malmö.

Våren 2013 fanns det i åldersspannet 15 till och med 9, det vill säga sju åldersgrupper, bara totalt 30 Malmölag. Det är inte mycket att bygga en ljus framtid på.

***

Den europeiska konkurrensen kommer att skärpas. Balkanstaterna, så bra i andra lagbollsporter, har exempelvis inget slutspelslag. De andra forna öststaterna bara Ryssland. Det kommer att bli fler toppnationer från detta håll inom kort.

Det lär i framtiden bli svårt för Norden att få fem av tolv lag kvalificerade till ett EM-slutspel.

Det är kanske nu det gäller!

I kommande vecka börjar EM i fotboll i Sverige. För damer.

Det är viktigt att poängtera de två sista orden. Jag tror nämligen inte alla vet att att det är ett mästerskap för damer.

En gång lärde jag mig att man vid varje tillfälle man publicerade en artikel skall man hoppas på att få en ny läsare. Denne skall genast förstå vad det gäller och inte vara oförstående.

Nåväl.

Det här inlägget bygger på en krönika i en av Malmös morgontidningar. Detta är ett angrepp, med försök till humor, på Svenska Fotbollförbundet för att man kallar sitt arrangemang för Dam-EM. I stället för EM för damer.

Men lugn!

Sätt inte allt i ett genusperspektiv!

Vem tar illa vid sig utom några feministiska rättshaverister?

Krönikören kastar dessutom sten i glashus.

På ”Ettan” hänvisar redigeraren till en annan artikel om damer och fotboll och skriver då ”damfotbollslag”. På Sportens hemsida står det dessutom i en rubrik ”herrfotboll”.

Sopa rent i det egna huset innan angreppen på andra parter!

***

De aktiva tjejerna då?

En spelare uttalar sig i samma tidning. Hon kallar det hon sysslar med för just damfotboll. När jag senast var på Malmö idrottsplats hälsades publiken av en kvinna med orden:

– Välkomna till matchen i damfotboll mellan LdB Malmö och Tyresö.

Där fanns inga omskrivningar där inte.

Nog sagt i detta ämne! I i alla fall för denna gång.

Veckans tveklöst mest intressanta (icke-) idrottshändelse ha varit Daniel Majstorovics vägran att komma till AIK:s samling inför mötet mot Mjällby.

I alla fall om man får tro (vilket inte jag gör) de lokala kvällstidningarna från Stockholm. På nätet har inläggen varit långa och många. Det finns igen anledning att ytterligare kommentera det inträffade. Min kännedom om orsaken är obefintlig.

Men beror strejken på att Majstorovic blivit petad, måste man börja fundera på svenska herrlags möjlighet att hävda sig i de internationella cupturneringarna.

Alla storklubbarna säger sig ”sikta på Europa”.

För att sen lyckas måste man ha stora, konkurrensdugliga trupper. Fyra innerbackar behövs. AIK hade rustat för Europaspel men misslyckats nå dit, och så stod man där med den trupp man hade.

Det måste vara varje tränares/ledares uppgift att matcha sin trupp långsiktigt, att motivera alla.

Om jag inte misstolkat notiserna helt fel var Majstorovic inte den förste innerback i laget som protesterat i år.

AIK är inte ensam i båten. Liknande tendenser har hörts från andra håll. Jag förstår att alla vill lira i A-laget – eller bli utlånade för att få speltid och därmed (kanske) utvecklas den vägen.

Men utan en stor, bra trupp med matchtränade spelare går det inte, speciellt inte när matcherna i cup och serie kommer tätt och trupperna drabbas av skador och avstängningar.

Finns det någon svensk klubb som har denna bredd med internationellt gångbara spelare? Jag tvivlar.

Och så kommer de ekonomiska aspekterna in.

Klubbarna måste sälja några av de bästa för att siffrorna i bokslutet inte skall bli alltför röda. Fynd finns naturligtvis, men jag har svårt att tro att dessa redan från början helt kan ersätta dem som blivit proffs utomlands.

'Ekvationen går inte ihop.

Svenska klubblag får på grund av för tunna elittrupper, svag ekonomi och spelare som inte är lojala mot långsiktíga mål oerhört svårt avancera lång i de europeiska cuperna.

Men jag har gärna fel.