Stefan Jamroz

Håkan Dahlby

Lisa Nordén

Anja Mittag

Nikita Glasnovic

Pontus Jansson

Maria Adler

Peter Hanson

Caroline Hedwall

Rolf-Göran Bengtsson

Här har den grupp ur vilken en jury sammansatt  av Malmös största tidning skall utse Skånes främste idrottsutövare 2012. Alla de hetaste kandidaterna finns med. Och det lär bli ett snabbt sammanträde innan det är dags att inmundiga en måltid.

Lisa Nordén är en given vinnare.

Listan är dock inte representativ för den skånska idrottsvärlden. Den är framröstad av tidningens läsare, en tidning som i sin Skånebevakning koncentrerar sig på Malmö och de så kallade Omkretskommunerna. Det är också här läsarna/de röstande finns.

Sju av de tio kandidaterna representerar klubbar från detta område, de tre övriga gick inte att förbigå.

Men visst finns det idrottsmän/kvinnor från andra regioner som platsar på en skånsk tioitopp-lista. Som en världsmästarinna i brottning för seniorer, en skytt med två individulla VM-silver och ett EM-silver, några av Sveriges främsta kampsportsutövare med VM- och EM-guld. Och varför inte en fotbollsspelare från HIF?

Det är sympatiskt med läsarinflytande men kandidatlistan till Skånebragden ger ingen rättvisande bild av det skånska idrottsåret 2012.

Sju av de nominerade är givna. Tre är verkligen diskutabla.

Jag gillar idrottsklubbar som söker nya vägar, när det krisar.

Därför gläds jag med Sparta, den anrika brottarklubben från Malmö, som i går vann finalen i Fyrstadsbrottningen.

När intresset för seriebrottning minskade både från klubbarnas och allmänhetens sida tog man steget från den klassiska av brottarminnen inpyrda källarlokalen på Sallerupsvägen till Kulladals sporthall för att kunna göra moderna arrangemang med bekvämare platser för åskådarna. Intresset har också ökats.

När man i går arrangerade finalen sökte man sig till Baltiska hallen och med hjälp av fritidsförvaltningen skapade man en intim arena med bra stämning. Jag har sett Fyrstadsfinaler i en undanskymd träningshall i Stockholm (Spårvägens) och i Kirsebergsskolans lilla gymnastiksal.

En final i en klassisk turnering skall ha en värdig inramning.

Sparta har också tagit fram ett proffsigt program med historiska återblickar på tidigare storhetstider.

Vid sina seriematcher, och även vid gårdagsfinalen, kommenterar en kunnig speaker de många nymodigheterna och förklarar också de olika domsluten och poängfördelningen.

Sparta är på offensiven. Det behövs. Men Malmöklubben måste få fler med på tåget.

Finalen visade på de problem som svensk brottning har. Att ett finalklubb, Huddinge, lämnar återbud är illavarslande nog. Och inget ont om ersättaren Ore och Varberg men dessa lag var inte bra. De höll inte finalklass.

Brottningen är dock paradoxal. När två brottare med olika kapacitet möts blir matcherna oftast sevärda -- i alla fall för den inte helt initierade. I de flesta andra idrotter skall det vara jämnt med båda aktörerna på hög och sammma nivå.

Spartas och Örgrytes matcher mot Ore och Varberg bjöd på många spektakulära, publikfriande kast.

Finalmatcherna hade dock andra, taktiska ingredienser. De nya reglerna har -- faktiskt -- moment som gör varje period och parterrläge extra spännande. Så var det i går, åtminstone för dem som höll på någon av klubbarna.

Och eftersom hemmalaget Sparta vann blev det en angenäm lördag i Baltiska hallen.

Lockas den idrottsintresserade Malmöbon endast av herrfotboll och ishockey?

Det verkar så.

Lagen under Malmö FF, vinnare av den allsvenska publikligan, och Malmö Redhawks, suverän publiketta i ishockeyns näst högsta serie, har uppenbara problem att locka åskådare till sina matcher.

LdB, ett av världens bästa damlag i fotboll, hade ett publiksnitt på 1 118 i Allsvenskan trots en massiv uppbackning i massmedia. Snittet räddade av de över 4 000, som kom till finalen mot Tyresö. Innan dess låg åskadarantalet på något över 800. Och då skall man veta att alla under 18 år har fri entré enligt de krav Malmö stad ställde vid 1,4 miljonersgåvan.

Lagets kvartsfinal i Champions League drog 1 169 personer, de inledande hemmamatcherna i den pågående turneringen har setts av 650 respektive 521 åsdkådare.

Herrlagen i de lägre serierna har det också tufft. LB07 redovisade i division 1 ett snitt på 396 personer. Lagen i division 2 sågs av: FC Rosengård 364, Olympic 132, Kvarnby 126 och Klagshamn 75.

Det är siffror som inte behöver någon kommentar.

HK Malmö har i sina tre senaste hemmamatcher i Baltiska hallen haft under 700 åskådare, merparten herrar kring pensionärsåldern. Dagens Malmöungdomar lockas inte av elitseriehandboll. I längden kan det givetvis bli svårt att bedriva elithandboll med ett så smalt publikintresse.

Andra siffror jag plockat fram:

Pantern i ishockeyns division 1 har redovisat mellan 40 och 70 åskådare den senaste tiden.

Malbas lag, damer och herrar, i näst högsta serien ses av omkring 75 personer.

Malmö FBC:s innebandyherrar i den södra Allsvenskan, nivå 2, har ett snitt på 229 åskådare.

MFF och Redhawks har ett massivt grepp om Malmöregionens idrottsåskådare.

***

I Malmös båda morgontidningar menar två krönikörer -- det finns numera mer än en på varje tidning, detta på gott och ont -- att värdet av Svenska Dagbladets guldmedalj devalverats eftersom tidningen har lagt ner sin sportredaktion.

Nu hänger jag inte med.

Mig veterligen är det en jury som utser vinnaren. I denna finns naturligtvis någon från Svenska Dagbladet med, men i övrigt är det ett urval av idrottskunniga personer från Idrottssverige som ingår i den.

Så har det alltid varit och det är ingen skillnad på kompetens om Svenska Dagbladet har en sportredaktion eller ej.

Såg förresten i någon tidning att det svenska vinnarlaget i JVM i ishockey var Lisa Nordéns svåraste konkurrent. Om så var fallet och om valet fallit på Småkronorna då hade det varit en verklig devalvering.

På lördag skall jag gå på brottning.

Det är final i Fyrstads i Baltiska hallen i Malmö.

För oss ungdomar från småorterna som blev intresserade av idrott åren kring 1950 fanns inte mycket att välja mellan. Fotboll förstås, men inget organiserat spel i klubb förrän i 15--16-årsåldern. Bordtennis fanns i varje by, men inte heller i denna gren fanns något utvecklat tävlingssystem för ungdomar. Det fanns en tennisbana, som man fick låna om man hämtade nyckeln hos Taxi.

En skytteförening och en framgångsrik bågskytteklubb hade också stor verksamhet.

Och så fanns brottningen i nästan varje större skånsk ort. Inte att utöva för oss ungdomar. Nej, det var långt före knattetävlingarnas tid och långt före tjejernas intåg i denna sport, två kategorier som nu numerärt räddar brottningen från att nästan helt försvinna.

Brottning var när de stora, starka grabbarna från orten ett par söndagar i månaden under vinterhalvåret vid sina seriematcher fyllde Folkets park. Det var spektakulär brottning med många kast och fallsegrar.

Lennart Persson!!!

Jag säger bara Lennart Persson, krysstag på krysstag och ett och annat smidjebälte. Han ville inte vinna på fall. Han ville i seriematcherna gå tiden ut för att ge publiken valuta för entrén och låta den se honom bolla med sina motståndare under den kvart matchen varade.

Det var här mitt intresse för brottning startade och inte blev det mindre av att man om lördagarna fick tillfälle att bada bastu med brottarna i skolan. De skulle banta och det var på den tiden varmvattnet var ransonerat i vissa hyreshus, bland annat i vårt. Veckans storrengöring skedde i källaren i köpingens skola med den härliga bastun. Tillsammans med idolerna.

Namnen på klubbarna fascinerade också, Pantern, Pan, Starke, Altona, Björnvid, Fiskarena, Enighet, Sparta, Argus, Dana, Balder, Trim, Velo, Viking, Ore, Cimbria, Bergania ...

Kärleken till brottningen finns kvar trots att regeländringar och de aktivas skicklighet -- på toppnivå neutraliserar de varandra -- gjort matcherna mindre sevärda.

Jag har som journalist varit med om några höjdpunkter. Som när Mikael Ljungberg -- en av de absolut mest sympatiska idrottsmän jag mött -- blev världsmästare 1993. Och som när Malmögrabben Jörgen Olsson vann VM-silver i Varna 1991.

Det var på den tiden lotten avgjorde om Tomas Johansson skulle bli tvåa eller trea i de olika mästerskapen. Kom han i samma pool som Karelin blev det brons, lottades han in i den andra blev det silver efter finalförlust mot den väldige ryssen.

Karelin och Tomas är två andra personligheter från brottningens värld som gjorde att man trivdes som brottningsreporter.

Lite av den trivseln hoppas jag få känna på lördag.

Fotnot: Lennart Persson vann senare tre SM-guld för Sparta och Starke.

Gemene man förknippar tävlingsgymnastik med skickliga atleter på bom, barr, räck och allt vad nu redskapen heter.

Men gymnastik är så mycket mer än artistisk gymnastik (det är det vi ser bland annat från OS i de olika redskapen). Det finns också hopprep, rytmisk gymnastik, trampolin, aerobic och inte minst truppgymnastik.

Den sistnämnda grenen är stor, inte minst på flicksidan. Tävlingssystemet tilltalar mig. Det ger plats för alla. Tävlingarna är nivågrupperade, mindre föreningar kan tävla med de stora. Man behöver inte heller hålla sig inom snäva åldersgränser. Nybörjartrupper, oavsett ålder, tävlar mot varandra och allt efter skickligheten ökar blir programmen svårare och tävlingarna avgörs i olika steg.

I Skåne är tävlingsformen populär. När distriktsmästerskapen i det så kallade basprogrammet avgjordes för en tid sedan deltog 49 åttamannatrupper i flickklassen.

Och när steg 1, det är den med det lättaste programmet, i Riksmästerskapen i helgen avgjordes i Landskrona ställde över 60 trupper från hela landet upp. Vann gjorde Malmöklubben Motus-Salto. I dessa sammanhang är det dock gott om duktiga skånska trupper, Engelholmsgymnasterna, Höganäs, de många klubbarna från Helsingborg, ja, listan kan göras lång med föreningar från Skånes alla hörn. Glädjande är att det också med jämna mellanrum dyker upp en klubb från en liten ort med en hög placering i något av de tre RM-stegen.

Truppgymnastik (fristående, trampett/hopp, tumbling/matta) är en av de breddmässigt sett största flickidrotterna i Skåne och också ett bevis på att tävlingsgymnastik inte enbart är den elitistiska ag:n.